Hej!

Nu börjar det bli verkligt på något sätt.. att man ska få ett barn. Har längtat så länge efter att få bli mamma och snart blir drömmen sann. Har alltid tyckt om barn och har till och med jobbat som barnskötare på förskola innan jag fick problem med ryggen. Efter att jag opererat ryggen så arbetstränade jag på fritids och som lärarassistent i tredje klass. Har oxå gärna tagit chansen att få hålla i bebisar om jag har fått möjligheten. Det är ju så mysigt.                                                   
                                                  
                                                  
            

Har suttit barnvakt på kvällen åt några av mina barn från förskolan där jag jobbade. En flicka som gick där, Anna, umgicks jag med extra mycket under några år. Vi trivdes bra i varandras sällskap och hennes föräldrar uppskattade att deras dotter fick hitta på roliga saker med mig. Vi gick på bio, på Skansen och ibland var hon hemma hos mig. Då kunde vi baka tillsammans, pyssla, klä ut oss eller så läste jag för henne, m.m Riktigt kul hade vi.

Jag och Anna brukade hitta på roliga saker tillsammans, bl.a bakade vi.. 

Och nu ska jag alltså kliva in i rollen som mamma. Det känns faktiskt pirrigt och nervöst just nu. Vet lixom inte riktigt vad som väntar...och ändå vet jag det. Livet kommer aldrig att bli som förr. Tänka sig, ett litet barn som finns till tack vare mig (ja och Jörgen oxå förstås. Men jag skriver här ur mitt perspektiv). Från början var han bara någon millimeter, ett embryo. Jag har burit och gett honom näring i nästan nio månader och nu är han snart redo att födas in i denna värld. Ett liv som jag ska vårda, sköta om och älska. Även om det känns främmande och helt otroligt, så är detta barn meningen med mitt liv. Det känns så överväldigande. Jag är så tacksam och lycklig.

Jag har så mycket kärlek att ge Dig, min son.

Många lyckliga tårar kommer att falla när Du väl kommer ut till mig.

Tänka sig, mitt alldeles egna barn. Mitt hjärtebarn.

Ska göra mitt allra bästa för att Du ska ha det bra, för alltid.

Hej igen!

Som jag skrev tidigare idag, så har det varit ultraljudsdax idag. Nisse-Liten är egentligen inte så liten visade det sig.. Han är tydligen större än snittet, närmare bestämt 8% större. Läkaren beräknade att, om han inte föds tidigare än beräknat, så kommer han att väga runt 3800 gram. Själv är jag glad om han inte väger mer än 4000 gram..  I dagsläget väger han ca 2480 gram. Mammas stora pojke.  

Vet ni vad han gjorde? Jo, han räckte ut tungan och lipade åt sina föräldrar. Busungen! Det var roligt att se.  

Han var så stor så det var svårt att urskilja honom ordentligt på skärmen. Man kunde bara se delar av honom åt gången. Några nya foton blev det tyvärr inte. Hans längd gick inte heller att avgöra. Han ligger ju inte rakt precis.. Men han är duktig och ligger med huvudet nedåt som han ska. Och det beräknade förlossningsdatumet, den 20 februari, gäller fortfarande.

För att kunna kontrollera mina myom (godartade tumörer) var läkaren tvungen att göra ultraljudet både utanpå magen och vaginalt. Dom rackarna hade inte vuxit mer sen ultraljudet i september och dom sitter inte ivägen för en vaginal förlossning. Skönt att veta.

Jag vill föda vanligt, alltså vaginalt. Nu vet jag att jag inte behöver göra något snitt vare sig pga myomen eller pga att Nisse är för stor (iallafall inte som det ser ut idag). Gut, gut.  

Nu ska jag placera mig i soffan och vila. Må så gott alla där ute i cyberrymden.  

Kramzing!

Hej alla!

Nu var det länge sen jag skrev något i bloggen. Har haft det så tufft, så jag har inte haft någon lust att skriva något. Det mesta skulle iallafall bara ha blivit klagande. Och vem vill läsa om en massa negativt? Vill inte direkt framstå som någon energitjuv..  

Men egentligen skulle det varit skönt att skriva typ: Fan, helvetes, jävla skit, bläää vad otroligt jobbigt det är att vara gravid! Jag har längtat så länge efter att bli gravid och få gå där med magen i vädret och mysa. Ja, så som min mamma hade det när hon väntade mig. Hon hade visst en komplikationsfri graviditet. Som hon säger skämtsamt: "När jag var gravid så var inte dom bevären som jag råkat ut för uppfunna". Jag håller med om att det är för synd att jag ska råka ut för det mesta..  

Sen den 17:e december 2012 är jag heltidssjukskriven (två månader innan beräknad förlossning). Inte glider jag omkring och myser inte. Jag förflyttar mig med ministeg och grimaserar och stönar pga all värk. Vissa dagar känns det som om jag bara skulle vilja hoppa över dagen helt å hållet. Känns som om magen ska spricka och ramla av. Som om benen sitter löst och att dom håller på att lossna dom med. Ständigt denna piniga värk vad jag än gör. Men kanske själva förlossningen går snabbare pga all foglossning jag har!? Så jävla uppmjukad och instabil som jag är, så borde ungen flyga ur. Hehe, man kan ju alltid hoppas..  

På förmiddagarna brukar jag känna mig lite bättre, och på kvällarna och nätterna är det som värst. Tänker lite hoppfullt på förmiddagen att - Åh, nu ska jag passa på att få något gjort här hemma. Torkar av litegrann och hänger tvätten i ca 20 minuter. Sen får jag lida för det resten av dagen. Min kropp känns helt utsliten och den värker. Finns ingen ställning som inte gör ont. Kan inte knyta skosnörena, tappar jag något så får jag göra en bedömning hur viktigt det är för mig att ta upp saken (är den mindre viktig så får den helt enkelt ligga kvar), måste få hjälp upp ur soffan, måste samla energi ett tag för att ens orka lyfta mig själv och byta liggställning i sängen. Och när jag väl vänder mig gör det ont.  

Vaknar varannan timme hela natten och hälften av nätterna måste jag kliva upp och sätta mig. Tar 2-3 timmar innan jag lyckas somna om igen. Det är inte bara foglossningen som håller mig vaken, utan även en rejäl nästäppa. Är storkonsument av snytpapper och nässpray. Efter graviditeten ska jag operera bort mina näsmusslor. Var på gång att göra det förrförra året, men så blev jag gravid och då kunde dom inte söva mig. Sen fick jag missfall, blev gravid igen, fick missfall igen och nu är jag ju gravid igen. Det är vanligt att man får nästäppa när man är gravid och jag som redan hade problem tidigare med däppt näsa har det extra jobbigt nu. Men sen när jag är mammaledig så ska jag som sagt fixa näsan. Hoppas att den operationen hjälper mig så att jag kan andas lättare.  

Sen har jag fått uppleva mitt livs första halsbrännor. Nuvalucol hjälper inte, men däremot Rennie. Blir kissnödig och måste gå på toa minst en gång i timmen. Fingrarna har svullnat upp, så numera kan jag inte ha mina ringar på mig (känns naket) och när jag tar av strumporna på kvällarna har jag rejäla märken efter dom. Borde väl kanske skaffa stödstrumpor.. Ska höra med barnmorskan i övermorgon.

Min kära sambo får, som ni förstår, hjälpa mig mycket. Han får fixa med det mesta här hemma. Han är guld värd. Han klagar inte det minsta. Världens bästa stöd. Vad skulle jag göra utan honom? He´s a keeper. Min fining. Vi kan inte hitta på mycket tillsammans nu, men kramas och gosar gör vi varje dag. Jag ger honom komplimanger och beröm för att han finns där för mig och han frågar mig ofta hur jag har det. Har fått rosor av honom varje månad.    

Igår hade jag en sån där x-tra hemsk dag. Sån där dag då man egentligen bara vill lägga sig ner och skrika rätt ut av vanmakt och gråta krokodiltårar (vilket jag hittills inte har gjort). Till råga på allt så var tarmarna besvärliga, så jag fick gå på toa och göra nr 2 flera gånger. Min kille fick vänta 1,5 timme på mig. Vi hade planerat att åka och handla mat. Jag ville gärna komma ut lite (även om det bara innebar en tur till närmaste mataffär). Men till slut fick jag ändå kapitulera. Jag orkade inte åka någonstans. Så Jörgen fick åka utan mig. Snopet, men vad gör man.. man får bita ihop och gilla läget. Eller nä,  jag kan inte få mig till att gilla läget, men biter ihop, det gör jag.

När jag har det så här jobbigt, så försöker jag hela tiden att tänka: "Detta är inte för alltid, detta är inte för alltid..." Och attans vad jag har kommit att uppskatta mitt tidigare liv, innan graviditeten! Då när jag tog för givet att kunna röra mig obehindrat och när jag inte hade ont. Hoppas att mina graviditetsbesvär kommer att försvinna/avta fort efter förlossningen. Då ska jag uppskatta allting som jag inte kunnat klara av nu... även tråkig städning. Så, inget ont som inte för något gott med sig.  

Men det bästa av allt är ju ändå att snart kommer jag att få bli mamma! Längtar som bara den. Jag utgår ifrån att allt kommer att gå bra och att jag föder ett friskt barn. Ingen idé att ödsla energi på att oroa sig över motsatsen. Tänk, snart kommer hela mitt liv att förändras. Man kommer att få uppleva THE BIG LOVE. Gränslös, ovillkorlig kärlek. Jag kommer att få uppleva ett mirakel. Jag är så oändligt tacksam över detta. Finaste gåvan - ever! Ujuj, vad stolt jag kommer bli. Min lille son.  

Även om jag mår urk-å-blä, så verkar pojken där inne må bra. Iallafall så är han full av energi kan jag konstatera. Han sparkar, krafsar och krumbuktar sig ofta, så jag tror att han vill ut omedelbums. Förstår honom om han tycker att det är långtråkigt. Tänk er själva att bara flyta runt där inne i det trånga utrymmet dagarna i ända.. Han är inne på sin 33:e levnadsvecka och kan göra allting som en 40-veckors bebis kan. Han behöver bara växa till sig lite mer. Nu väger han mellan 2-2,5 kilo och är ca 45 cm lång.

Om några timmar ska jag få se min son på ultraljud! Har inte sett honom sedan rutin-ultraljudet den 18 september, när jag var i 19:e veckan. Läkaren ska bedömma Nisses storlek, beräkna förlossningsdatum, fostrets läge och om (hoppas inte!) han har några missbildningar. Ska även kolla upp mina tre myom, vart dom sitter numera och deras storlek. Ska bli väldigt spännande allting. Berättar sen hur det gick.  

Kram från Tjockisen

Jag på julafton år 2012. Gravid i åttonde månaden.