Tjenare!

Tiden går fort. Min son har snart hunnit bli nio månader och jag har inte kännt att jag har haft ro, tid och fokusering att skriva här. Vilket är himlans synd, eftersom det man skriver blir ju ett minne. Med tiden glömmer man ju bort en hel del av bebistiden.

Just nu känner jag mig vemodig. Trodde inte att jag skulle känna så, men det gör jag. Varför då? Jo, jag känner att det börjar väl bli dax att sluta amma Erik. Dom första tre månaderna kändes det ganska kravfullt att amma. Jag kände mig som en "mjölkmaskin". Då ammade jag oxå väldigt ofta plus att jag tyckte att det var knepigt att placera Erik så att han hamnade i bra position i förhållande till bröstet. Låter knasigt säkert, dom flesta tänker väl att det är väl bara att amma på. Jag fick palla upp med diverse kuddar under amningskudden och jag tyckte inte att varken soffan eller fotöljen var riktigt amningsvänliga. Jag satt ganska dåligt. Dom första månaderna använde jag oxå en sk amningsnapp för att Erik skulle få ett bra suggrepp om bröstet. Den där amningsnappen var det en hel del meckande med att få på plats, vilket ju oxå gjorde amningen mer bökig.

Men efter dom där första månaderna fungerade ammandet jättebra! Erik lärde sig att suga utan amningsnappen, jag har haft rikligt med mjölk och allt har flytit på riktigt bra. Mitt mål var att åtminstone amma sex månader, gärna lite längre. Men nu, när Erik är nästan nio månader, äter han så pass mycket vanlig mat, så det blir inte så mycket ammande längre. En del av mig känner att det är dax att "återta" mina bröst. Att dom blir som vanliga igen, att jag slipper ha dom där amnings-bh:arna och slipper att se till att amningsinläggen ligger på plats (dom vill gärna förflytta sig i bh:n nämligen). Men jag blir vemodig när jag tänker på att det snart är slut på dessa mysiga amningstunder. Det är ju lixom min och Eriks mysiga grej tillsammans och jag tycker att det är ganska häftigt att man faktiskt producerar mjölk. Är så tacksam över att min mjölk har räckt till. Och det är kanske oxå något som gör att det känns svårare att sluta? Hade min mjölk sinat och upphört, så hade det kanske kännts mer naturligt att sluta amma? Ja, jag får väl bita ihop och snart sluta amma. Erik börjar ju bli en stor kille som klarar sig utan min mjölk..

Vem är Erik undrar kanske du? Jo, han har blivit en riktig personlighet numera. En väldigt nyfiken liten kille med mycket energi. Nästan alltid är han glad och bemöter både känd som okänd med ett leende. Jag är så glad att han är så social och oblyg, fast jag vet att det kan förändras. När jag var i Eriks ålder var jag blyg och denna blyghet höll i sig långt upp i åldern tyvärr. Men hittills märker jag knappt av ett spår av blyghet i detta lyckliga lilla energiknippe.

Jag börjar få riktigt mycket motion nuförtiden. Erik har lärt sig att krypa och allt ska undersökas. Kvick som en vessla är han oxå, så det gäller att hänga med. Det ser ganska tomt ut hos oss numera. Har ju varit tvungen att ta bort diverse grejor på golven och tömma nedersta hyllorna i alla bokhyllor. Elsladdar tycker Erik är väldigt intressanta. Vi tränar honom väldigt mycket på orden "Nej!" och "Ajaj!" och så skakar vi på huvudena. Ibland slutar han med det han gör då, men för det mesta inte. Det är ju så spännande med sladdar, suck! Dom flesta sladdar har vi gömt undan, men alla har vi inte kunnat få bort.

Nä, nu hinner jag inte skriva mer just nu. Dax att byta blöja och sätta på lillen sin pyjamas.

Take care!

Kram Jenny