Hellou!

I senaste numret av Må bra står det att läsa att om du går 7200 steg om dagen, som är lika med en timmes promenad, och du äter precis som du brukar så går du ner ca 1,6 kilo i månaden och 18,5 kg på ett helt år. Det är väl bra, eller hur?    

Jag har nu införskaffat en stegräknare som sporrar mig extra mycket att gå ut och gå. Jag försöker att gå ungefär 10 000 steg om dagen. Vissa dagar vilar jag dock. Kroppen måste ju få en chans att återhämta sig oxå. Det i kombination med ändrade matvanor har verkligen satt fart på min viktnedgång. Hur kul som helst! Nu har jag på tre veckor gått ner tre kilo. Jag vet att detta viktras inte kommer att hålla i sig lika mycket hela tiden. Men utsikterna att lyckas gå ner 8-10 kilo fram till midsommar ser riktigt ljusa ut.   

Här är min stora fruktskål som jag har gjort iordning här hemma. Den är lättillgänglig att hugga in på om det är så att sötsuget skulle sätta in.

Ujuj, vad jag ser fram emot att kunna använda kläder som jag inte har kunnat haft på länge. Yeah, det är bara att köra järnet och fortsätta på denna målmedvetna väg..

Istället för att gratulera mig själv för att jag har gått ner dessa första tre kilo med en pizza, så har jag imorgon bokat in en halvtimmes massage. Det tycker jag är en mycket trevlig belöning!

Något som jag funderar en del på är ju det här med kärlek.. Är dagens tjejer och killar för kräsna i sitt val av partner? Jag tycker att det verkar vara så många singlar i vårt land.. Jag känner flera fina människor som är singlar, men dom har ändå så svårt att finna någon att bli tillsammans med. Hur kommer det sig? Ställer vi för höga krav på varandra?

Jag har själv varit singel en längre tid. Jag tycker att det är supertråkigt, men samtidigt vet jag att jag är så pass stark att jag klarar mig själv. En del människor verkar knappt våga vara ensamma. Så fort det tar slut med en person, så finner dom fort någon ny att inleda ett förhållande med. Fråga mig inte hur dom lyckas, men det gör dom. Frågan är om detta är bra eller dåligt? Jag kan tänka att det skulle kanske vara bra att vara ensam åtminstone ett halvår eller något sånt, för att hinna komma över sitt ex, hinna reflektera/landa och känna "att jag klarar ju faktiskt av att stå på egna ben. Jag behöver inte alltid ha någon vid min sida.." Själv måste jag få några månader på mig att komma över min senaste kärlek. Sen är det ju skillnad på om man är den som blev lämnad eller den som lämnade..  

Ikväll gjorde jag ett dejtingtest på Expressens websida (se adressen:  http://www.expressen.se/dejting/1.1216878/ar-du-krasen-flexibel-eller-desperat ). Testet heter "Är du kräsen, flexibel eller desperat?". Mitt resultat blev:  

"Du är en hyfsat flexibel dejtare som å ena sidan håller dörren öppen, å andra sidan ser till att fråga gästerna i ditt liv om legg innan de får komma in. Du kanske oroar dig för att inte hitta någon att älska, men du inser innerst inne att den rätta finns därute."

Jo tack, obotlig romantiker som man är så vill jag så jättegärna tro på att den rätte finns där ute. Jag har absolut inte gett upp. Flera av mina singelväninnor är kanonfina och då resonerar jag att om det finns underbara singelkvinnor, ja då måste det ju oxå finnas underbara singelkillar. Låter inte det logiskt?   Det gäller bara att ha turen att snubbla över dom.     

Om jag då fick spåna lite på hur min drömkille skulle vara.. Låt mig se... Godhjärtad, omtänksam, lättsam (men ska ändå kunna prata allvar), ha samma humor som mig, företagssam/kreativ, stabil och stå med båda fötterna på jorden. Sen vill jag ju gärna att vi har delade intressen, drömmar och mål här i livet. En klar fördel är ju om man strävar åt samma håll. Men det säger väl sig självt?   

Just för ögonblicket så känner jag att det är helt ok att vara singel. Jag fokuserar på mitt nya sunda liv istället. Beach 2010 - Here I come!   

Min väninna Agneta ringde och sa att hon jättegärna skulle vilja åka utomlands med mig i juni. Hoppas, hoppas, att vi kommer iväg!!!!!! Det vore kul om även min väninna Mia oxå kunde hänka. Men hon vill i första hand åka med sin kille, så vi får väl se om jag och Agneta får med oss henne eller inte.   

Nu är det nannedax! Det ska bli så skönt eftersom jag klev upp redan kl 7 imorse och gav mig ut på en långpromenad redan kl 8. Totalt har jag fått ihop 12500 steg under totalt två timmars promenerande. Så skönt! På tisdag kväll är det dax att bege sig till Viktväktarna och väga sig igen...

Med kärlek

Jenny