Kom precis hem..

Vill inte vara hemma igen.. Vill tillbaka till Öland!

Har haft en underbar semestervecka! Helt klart den bästa veckan på hela året. Och nu är den slut.. Det känns så tomt inombords så det känns som om jag skulle kunna börja gråta.. Snacka om akut separationsdeppighet. Här har man under sju dygn omgivits av en massa underbara människor och fått uppleva en massa skoj. Sen kommer man hem, sätter sig i soffan och tittar sig lite sorgset omkring. Hoho! Var är ni? Det är så tyst.. Inga skratt, ingen musik, inga glas som slås ihop i en gemensam skål.. Ingenting. Det är bara jag, me and myself här. Nej vad tråkigt. *suckar*

Jag har under denna dansvecka dansat (såklart), festat, umgåtts, solat, badat, lekt, spelat instrument, sjungit, ätit och druckit en massa gott. Men vet ni vad jag saknar allra allra mest just nu? Jo, alla kramarna. Jag har upplevt så mycket värme, omtanke och uppskattning så jag tror knappt att det är sant. Det har varit som en dröm. Inte konstigt att man upplever sån saknad nu. Vem ska jag nu krama? Vem ska jag nu mysa med? Vem kan man titta på nu och le i samförstånd med? För ett dygn sedan var man en del av denna otroligt underbara värmande gemenskap. Jag har varit på denna dansvecka sju gånger förut, men har aldrig kännt lika stor saknad som jag gör nu. Kan man få för mycket av det goda? Nä, jag tror inte det. Man kan aldrig få för många vänner. Och.. man kan aldrig få för många kramar. 

Fan, vad jag saknar er allihopa! Alla underbara dansare. Socialare människor får man leta efter..

Tack för ett av mitt livs bästa veckor! <3

Snyft, nu kommer tårarna. Känner mig ensam. Jag skriver mer om ett tag när jag har återhämtat mig lite. Måste vänja mig vid att vara hemma igen. Jag överreagerar nog lite oxå pga att det har blivit väldigt lite sömn denna vecka. Jag har inte gått och lagt mig förrän kl 5-6 varje morgon. Det sista dygnet har jag även dragit på mig en redig förkylning med feber och rethosta.

Tack än en gång!

Pussar från Jenny