När jag hade gått och lagt mig igår kom ensamhetskänslan över mig. Jag låg under täcket, tittade oseende på några punkter i rummet, mina tankar var långt borta.. Jag försöker att vara stark, men ibland rasar den styrkan ihop för mig. En del människor verkar hur starka som helst, dom verkar klara vad som helst och står stadigt med båda fötterna på jorden. Dom har en inre styrka och tror på sig själva. Tron kan försätta berg heter det ju. En del människor har tur i livet och behöver inte genomgå så många kriser..

Om jag ska vara uppriktig mot mig själv så är jag nog en stark person. Jag har gått igenom en del jobbiga grejor och vuxit av erfarenheterna. Sen är jag otroligt tacksam över att det inte har varit värre än vad det har varit. Det finns folk som råkar ut för saker som verkligen gör att luften går ur en när man hör det. Jag beundrar deras mod och styrka. Många av dessa människor har inget annat val än att försöka göra det bästa av situationen och möta allt det jobbiga. Dom har min fulla beundran och respekt.

Jag är glad över min blogg. Som jag har sagt förut tycker jag att det är jätteroligt att skriva i den. Många inlägg har det blivit sedan i augusti när jag började skriva. Undrar hur ni läsare uppfattar mig? Hoppas att ni finner det jag skriver om intressant, även om jag ibland bara skriver rätt upp och ner hur min dag har varit. I snitt har jag runt 500-600 besökare på min blogg i månaden. Jag skriver för min egen skull, men självklar känns det fint att ni är delaktiga oxå. För mig är bloggen ett sätt att inte känna mig så ensam. Jag har inga problem att skriva om känslor och för mig känns det naturligt att vara öppen. :-) Undras om jag skulle skriva i en blogg om jag hade en familj runt omkring mig? Jo, jag tror faktiskt det. Man behöver säkerligen ventilera då oxå och även fast familjen skulle uppta mycket av ens tid så skulle jag nog se bloggen som ett andhål, en stund på dagen att vara ensam med mina tankar. *ler*

Ensamhet var det ja.. Jag känner mig ensam idag med. Den där sorgsna känslan inombords har inte svepts bort av nattens sovtimmar. Men jag tror nog att jag kommer att känna mig mer uppåt snart. Förhoppningsvis om bara några timmar. Det är jobbigt att känna sig lite nere. Jag är ju faktiskt en glad och positiv person egentligen. Men det är ju så, att jag är ju bara människa. Alla har vi våra ups and downs.

Ikväll satsar jag på att komma iväg och dansa! :-P

Här är en skön cover med Duffy som har sjungit hitarna Mercy och Warwick Avenue. Ni känner säkert igen låten från filmen Dirty Dancing: Cry to me