Hej!

Efter jobbet idag mötte jag upp min bonus-farmor Ade som jag har berättat om tidigare i min blogg (läs bl.a inlägget från den 12 augusti år 2008). Hon stod och väntade på mig utanför min arbetsplats. I helgen fyllde hon år men jag hade inte möjlighet att träffa henne då, utan vi bestämde att vi skulle träffas och äta middag på restaurang idag.

Äntligen fick jag tillfälle att prova på restaurangen Fräcka Halvpannan på Söder som min väninna Zandra rekommenderat mig vid flera tillfällen. :-)

Jag hade för säkerhets skull ringt till restaurangen i förväg och bokat bord. Optimisten Jenny trodde att vi skulle hinna dit en halvtimme efter att jag slutat mitt kneg. Tjena hejsan, vad jag bedrog mig. Jag hade inte räknat med rusningstrafiken i vår huvudstad. Bussen segade sig fram verkligen.. Jag var tvungen att ringa till "Halvpannan" och tala om att vi satt fast i trafiken. Till slut kunde vi kliva av bussen på Åsögatan och vandra vidare till matstället. Ähum, jag måste ha haft tillfälligt fel på synen för jag råkade ta fel på husnumrena så vi gick åt hel fel håll på Bondegatan (där restaurangen låg). Jag tyckte synd om min gamla 85-åriga bonus-farmor som fick traska på en bra sträcka i och med mitt schabblande. Hon har ju haft en hjärtinfarkt i höstas så hon är inte lika rask i stegen som tidigare. Jag kände mig lite stressad eftersom vi vid det här laget var 45 minuter försenade till bordsbokningen.. Fint folk kommer sent, är det inte så? ;-P

Här är bonus-farmor Ade..

Det fanns fortfarande platser kvar på restaurangen när vi kom. *puh* Vi satte oss ner vid ett av fönsterborden och började pladdra om det senaste som hänt i våra liv. Jag tog fram min gamla kamera. Min nya jättesuperfina kamera blev ju snodd häromdagen som ni kanske minns? För tillfället, tills jag skaffat mig en ny, fick den gamla kameran duga. :-) Ade provade att ta ett kort på mig.. Hon är inte van vid den nya uppfinningen digitalkamera så hon tittade på den lilla kameraskärmen med ett öga precis som man gjorde förr i världen när man hade ett titthål som man kikade i. Det såg lite roligt ut. Man såg ju egentligen ypperligt på skärmen med båda gluggarna vettja. *smile*

Den trevliga servitören kom in med grillspett av Flat Iron beef, som är en ny stycknings detalj från Nebraska och Florida. Tack vare specialkosten korna får de sista månaderna är köttet extra saftigt och smakrikt. Spetten serverades med husets bearnaise och färska pommes.

Detta käk var delikat tyckte både jag och Ade (som hade valt samma som mig). Oxköttet hade en annorlunda god smak. Inte dumt, inte dumt. :-P Jag hjälpte Ade att äta upp det som inte hon orkade, snällt va? ;-)

Vilket matvrak jag var denna kväll.. Jag brukar inte orka med efterrätt, men jag kunde inte låta bli att beställa in en kladdkaka till efterrätt. Mitt sockersug var enormt efter varmrätten, så därför blev det en extra kaloribomd i form av kladdkakan. Här kan ni se vad tjusigt efterrätten var upplagd.

Det slank ner som en skit i en länsman. Swoop sa det bara. Riktigt mumsigt. :-P

Det var trevligt att träffa farmor Ade igen. Hon var dock ganska deppig för hon har fått ögonsjukdomen Gula Fläcken och börjar få väldigt svårt att se.. Måtte hon bara inte förlora synen helt och hållet! *håller tummarna*

Over and out

Yo´!
 
Tänkte att jag skulle fortsätta att berätta om min dansvecka i Malung. :-)
 
Det tog mig och Mia tjugo minuter att promenera till Orrskogens Folkets Park där dansen ägde rum. Jag har varit här tre gånger tidigare, första gången var 1999. Mia däremot har varit här en gång förut. Det var en välbekant syn som mötte oss när vi kom fram. Här är entrén till dansen:

Totalt kom det 3382 besökare första kvällen. Wow, vad mycket people tänker kanske ni nu? Kan avslöja att första kvällen kom det minst antal besökare. På onsdagen slogs det publikrekord: 7592 pers!! Man behövde verkligen inte känna sig ensam. *ler* Folk i alla åldrar var på plats, från barn till pensionärer. Det fanns inte så många barn dock, några stycken bara. Här är den, enligt mig, absolut sötaste besökaren. ;-D Vilken liten goding!

Vi dansare hade totalt fem dansgolv att shejka loss på. Jag höll mig mest på bana 3 där modernbanden spelade. :-) Uj, vad mycket jag dansade må ni tro! Mina fossingar började knorra redan första kvällen. Skavsåren som jag hade fått under dansveckan på Öland hade inte hunnit läcka ännu.. Och nu bildades det fler onda blåsor, ajaj. Redan andra kvällen, på måndagen, grimaserade jag för varje steg jag tog. Nä, det gick bara inte att dansa längre! Snyyyft vad tråkigt! Jag provade att sätta på mig ett par andra dansskor som jag hade med mig, men dom gjorde det bara etter värre.. :-(

Jag stapplade fram bland människorna som vandrade runt på dansbane-området.. Tårarna höll nästan på att komma.. Hur skulle jag nu kunna dansa resten av veckan? :-o

Rätt vad det var gick jag förbi en ängel med stånd. Nä, jag menar att jag gick förbi en ängel som stod i ett stånd! Jag säger ängel, för det visade sig att han var min räddande ängel. :-P Mannen stod i ett stånd där dom sålde dansskor, m.m Han tittade bekymrat på mig och frågade hur det var fatt. Jag berättade som det var. Han sa åt mig att sätta mig på bänken och ta av mig skorna, så skulle han spraya på plåsterspray på mina tår.

Oh-no tänkte jag och började rodna. Ni kan ju tänka er själva, efter att ha dansat en massa kvällar i mina dansskor så luktar det, vid det här laget, inte rosor och lavendel när man tar av sig dom. Ujuj, om jag tar av mig skorna kommer jag ju att ta kål på min räddande ängel! Han kommer säkert att falla död ner av den hemska odören! Jag såg redan tidningsrubriken framför mig: "Ondsint danstjej mördar intet ont anande skoförsäljare med tåbira".. Hua, vad sorgligt! :-S

Jag var tvungen att ta tjuren, eller rättare sagt ängeln, vid hornen och berätta att det inte luktade så gott om mina fossingar. Han sa att det inte gjorde något. *ler* Han sprayade på sån där plåsterspray på mina lilltår som var blåsfulla (alltså tårna var fulla med blåsor)! Sen gav han mig ett paket med speciella nylonstrumpor som skulle lindra friktionen i skorna. Jag sa att jag inte hade några pengar på mig, men det gjorde inget. Han sa att jag kunde betala vid något annat tillfälle. Vilken snälling!

Här är ett kort på min räddande ängel. Det är han som står i mitten. :-)

Jag återvände efter ett tag med pengar som jag hämtat och så betalade jag för strumporna plus att jag köpte en sån där sprayburk. Dagen därpå gjorde jag och Mia ett besök i hans skoaffär och köpte oss varsina par nya dansskor. Mina nya dansskor var grymt sköna må ni tro! Dom, i kombination med Compeed-plåster från Apoteket, gjorde att jag kunde dansa resten av veckan utan större problem. Suuperbra!! :-D

Nu hinner jag inte skriva mer! Fortsättning följer.. :-)