”Döden gör slut på ett liv, inte ett förhållande.”  (Robert Benchley)

Utanför skiner solen på den klarblå himlen. Hur kan solen lysa så fint när jag känner mig sorgsen inombords? Man kan tycka att det skulle passa bättre om det var grått och regnigt nu.. Men samtidigt är det fint att solen är framme och värmer..En väninnas sambos pappa har just gått bort.. Han dog i cancer efter en längre tids sjukdom.. Jag har aldrig träffat hans pappa, men jag kan inte låta bli att gråta lite.. Det känns tråkigt när någon går bort. Jag får en klump i bröstet och det känns tomt på något sätt. Jag blir ledsen å mina vänners vägnar också. Så tråkigt att behöva mista en anhörig.
Jag har haft tur hittills i livet. Ingen i min närhet har gått bort – än.. Men vem som helst kan ju faktiskt gå bort, när som helst.. Den som troligen går bort först bland mina närmaste är nog min kära lilla mormor... och det beror på åldern. Hon ska fylla 86 år nästa månad, är dement och rätt skröplig. I och med att hon har så dåligt minne numera, så har man på sätt och vis redan tagit farväl.. Hon är ju inte samma mormor som hon en gång var. Hon har ändrat personlighet. Är otroligt glömsk.. Men jag är glad att hon fortfarande känner igen mig. Jag brukar försöka hålla henne i handen när vi träffas, och krama om henne. En dag så finns hon ju inte kvar längre.. så jag passar på nu att ”känna” henne..

Som jag har nämnt förut är jag rätt känslosam av mig.. Jag gråter av glädje och jag gråter av sorg.. Jag grät till exempel när jag fick veta att Astrid Lindgren dött. Jag kände henne inte, men ändå berörde hon mig. Hon var ju allas vår goa sagotant.

Döden, ­döden, döden,  mantrade Astrid Lindgren som en inledning till sina telefonsamtal med systern på gamla dar. Och så var det ämnet avklarat.  Visst var hon en cool tant den där Astrid? Diggar henne skarpt.