Jag har bytt namn! Ni kan numera titulera mig ”Flygande Blixten”. ;-) Hehe! Varför? Jo, jag har nyligen blivit stolt ägare till ett par inlines! Passade på att köpa mig ett par plus skydds-kit på Stadiums sommarrea. Jag har tidigare åkt inlines vid två tillfällen. Det var sommaren 1999 under dansveckan på Öland. Första åkturen på mina nya inlines gick inge´ vidare måste erkännas.. För några dagar sedan gjorde jag ett nytt tappert försök. Jag tog denna gång hjälp av ett par stavgångsstavar som jag hade lånat hem. Stavarna fick mig att hålla balansen bättre. Såg nästan ut som ett proffs där jag svischade förbi.. eller kanske inte! Tihi! Nä men faktum är att på raksträckorna lyckades jag få upp en rätt bra fart.. det gick nästan lika fort som om jag skulle ha cyklat. Lite hjälp har jag nog av att jag har åkt skidor förut, alltså med tanke på hur man tar ut "skären" med benen.

My god, vilket fyspass det är att åka inlines! Jag blev tämligen fort genomsvettig.. Svetten rann ner i ögonen på mig samtidigt som jag mumsade på både den ena och andra flugan som flög in i munnen när jag svischade fram. Jag hade lite svårt att andas genom näsan, därför hade jag munnen öppen istället, vilket resulterade i en brakmåltid bestående av flugor och diverse andra flygfän.

På vägen till den fina cykelbanan som går längs med kanalen, var jag tvungen att ta mig nerför en nedförsbacke. Hua, jag är verkligen inte vän med nedförsbackarna ännu. :-O Jag tappade kontrollen och farten bara ökade och ökade! Jag hade säkert en meter mellan benen och armarna flaxade för fullt med stavarna pekandes åt alla olika håll. Det pinsamma var att när jag åkte nerför där passerade jag ett gäng människor som spelade boule på en boule-bana. Dom började ropa åt mig och man märkte att dom blev oroliga över hur jag skulle klara backen. Tack o lov så slapp jag göra bort mig fullständigt genom att ramla. Jag lyckades ta backen som slutade med en tvär vänstersväng och lyckades sedan äntligen få stopp på inlinesen. Puh säger jag bara! Raksträckor och uppförsbackar går rätt bra nu, men dom där nedförsbackarna kräver absolut mer träning. That´s a fact. :-)

Så här såg jag (i mitten) och mina två kompisar ut när jag tog min första inlinestur i Borgholm år 1999:

”Döden gör slut på ett liv, inte ett förhållande.”  (Robert Benchley)

Utanför skiner solen på den klarblå himlen. Hur kan solen lysa så fint när jag känner mig sorgsen inombords? Man kan tycka att det skulle passa bättre om det var grått och regnigt nu.. Men samtidigt är det fint att solen är framme och värmer..En väninnas sambos pappa har just gått bort.. Han dog i cancer efter en längre tids sjukdom.. Jag har aldrig träffat hans pappa, men jag kan inte låta bli att gråta lite.. Det känns tråkigt när någon går bort. Jag får en klump i bröstet och det känns tomt på något sätt. Jag blir ledsen å mina vänners vägnar också. Så tråkigt att behöva mista en anhörig.
Jag har haft tur hittills i livet. Ingen i min närhet har gått bort – än.. Men vem som helst kan ju faktiskt gå bort, när som helst.. Den som troligen går bort först bland mina närmaste är nog min kära lilla mormor... och det beror på åldern. Hon ska fylla 86 år nästa månad, är dement och rätt skröplig. I och med att hon har så dåligt minne numera, så har man på sätt och vis redan tagit farväl.. Hon är ju inte samma mormor som hon en gång var. Hon har ändrat personlighet. Är otroligt glömsk.. Men jag är glad att hon fortfarande känner igen mig. Jag brukar försöka hålla henne i handen när vi träffas, och krama om henne. En dag så finns hon ju inte kvar längre.. så jag passar på nu att ”känna” henne..

Som jag har nämnt förut är jag rätt känslosam av mig.. Jag gråter av glädje och jag gråter av sorg.. Jag grät till exempel när jag fick veta att Astrid Lindgren dött. Jag kände henne inte, men ändå berörde hon mig. Hon var ju allas vår goa sagotant.

Döden, ­döden, döden,  mantrade Astrid Lindgren som en inledning till sina telefonsamtal med systern på gamla dar. Och så var det ämnet avklarat.  Visst var hon en cool tant den där Astrid? Diggar henne skarpt.

Sex = Me like! Ofta blir killar anklagade för att dom bara tänker på sex hela tiden. Jaha, och vad är det för fel med det? Jag tänker också tämligen ofta på detta mysiga ämne. Jag tror att tjejer tänker på det minst lika ofta som killar.. bara det att det pratas inte lika mycket om det.. Jag skäms inte för att jag tycker att det är underbart att älska. :-P Det är ett privilegium att få uppleva detta samspel mellan kvinna och man. Att få ge sig hän åt njutningen, få känna närhet, få känna sig åtrådd, få ge varandra tillfredställelse och känna gemenskapen. Mm, helt underbart! Jag blir varm i hela kroppen bara jag tänker på det.

Jag hade gärna haft sex flera gånger i veckan om jag bara haft möjlighet. Men sen jag blev singel för två år sedan, har jag inte rullat runt i sänghalmen så ofta. Varför då? Jo, på grund av att jag inte vill gå till sängs med vem som helst. Jag måste först lärt känna personen någorlunda och även ha en del känslor för honom. Alltså har one-night-stands inte varit aktuellt och inte någon ”quick flirt” heller.. Jag vill inte gå till sängs med någon som bara är ute efter min kropp. Fast med tanke på hur sugen jag är på sex så skulle det på sätt och vis varit skönt att ragga upp någon bara för att få bli tillfredställd. Men skulle jag verkligen ha blivit tillfredställd då? Skulle jag inte bli besviken efteråt? Vet ej, och jag kommer nog inte att få reda på det heller eftersom jag som sagt har mer behov än bara det ”fysiska”. Jag fortsätter att se fram emot den dagen när jag finner någon att ha sex med flera gånger i veckan. :-P Jag har ju en hel del att ta igen då. *fniss*        

Ps. Kan tillägga att jag respekterar dom som har one-night-stands. Om bara båda parter är med på det så är det bara att ”tuta och köra” vettja. Ds. 

Innan du hittar din drömprins måste du kyssa många grodor.. I mitt fall verkar det stämma. Inte visste jag att det skulle vara så svårt att finna ”den rätte”.. Jag är en hopplös romantiker som älskar att se romantiska filmer och läsa underbara böcker fulla av kärlek. Dessa filmer och böcker får mig att tro och hålla hoppet vid liv. Det måste finnas någon för alla - även för mig. Jag kan gråta floder när kärleksparet får varandra i slutet av kärleksberättelserna. Vilken otrolig lycka! Helt underbart. Jag gläds verkligen å deras vägnar. Är jag fjantig? Kanske det. Men sån har jag alltid varit, ända sedan jag lärde mig läsa och slukade min första kärleksroman. Det är som tur är få böcker som slutar sorgligt. Till exempel att den ene personen dör. Hu, det tycker jag är såå tråkigt.. Då kan jag gråta floder på grund av att det är så orättvist och vilja kasta boken all världens väg.

Det är just den stora kärleken som jag söker efter. Jag längtar efter att finna mannen som uppskattar mig för den jag är, mannen som kompletterar mig och som förstår mig. Mannen som respekterar mig och som inte sviker mig. Han måste finnas därute någonstans.. Jag tar inte första bästa kille som korsar min väg. Det är mycket som ska stämma och vis av erfarenhet blir jag mer och mer försiktig. Är det bra eller dåligt? Vet inte..

Dom två senaste åren har jag haft otur. Jag är en snäll tjej som har mycket att ge. När jag väl funnit en man som jag fått dom rätta känslorna för så har jag inte velat hålla igen. Då har jag gett allt och verkligen visat min uppskattning. Men det har visst inte gått hem hos dessa killar..  Det verkar snarare skrämma dom..?

Ska man behöva vara klurig och svårfångad? Nu för tiden verkar kärleken så komplicerad. I alla fall om man ska tro alla frågespalter och faktaböcker om förhållanden. Stämmer det att killarna vill ”jobba” för att få vad dom vill ha? Är man inte intressant om man är för lättfångad?

Måste dock tillägga att grodorna som jag har pussat på vägen har gett mig en hel del också. Det är också därför som det har varit svårt att glömma dom.. Ja, en del grodor förstår inte sitt eget bästa. *ler*

Nästa gång jag stöter på en groda på livets stig, så ska jag rycka den i svansen i stället. Tihi!

Ska jag våga starta en blogg? Vad ska jag skriva om? Hur öppen ska jag vara? Hur mycket av mig själv ska jag avslöja? Det är lite kluriga frågor som jag har gått och grunnat på i några veckors tid..

Jag älskar att skriva, det är ett som är säkert. Jag har mycket tankar och funderingar om saker och ting. Jag kommer att ta upp ämnen som relationer, sex, fritidsintressen, jobb, musik, dans med mera..

Det här kommer att bli som att skriva dagbok. Jag har i princip aldrig skrivit dagbok förut så det ska bli spännande och se hur pass ambitiös jag kommer att vara och hur kontinuerligt jag kommer att skriva.

Jag ska försöka att inte bara ta upp ämnen som är alltför tråkigt/ledsamt att läsa om.. även fast jag kanske har som mest skrivbehov när jag känner mig lite deppig. I grund och botten är jag ju en glad person som uppskattar dom stora och små sakerna i livet som gör det värt att leva!

Kramar från Jenny