"Den som lider av kronisk värk i ländryggen kan bli mer hjälpt av operation än av sjukgymnastik på sikt.
Den slutsatsen drar Per Ekman, kirurg på Södersjukhuset i Stockholm, i sin avhandling baserad på bland annat resultat från 111 patienter.
Efter nio år tyckte drygt tre av fyra som hade lottats till operation att deras besvär hade minskat, jämfört med bara hälften av dem som hade gjort gymnastik."
Detta stod att läsa i Aftonbladets nätupplaga den 15 december förra året. Intressant artikel tycker jag. Jag är nämligen själv stelopererad i ländryggen. Om jag inte hade gjort den där operationen så skulle jag mycket väl kunnat varit förtidspensionerad idag. Men operationen var lyckad i mitt fall och nu jobbar jag heltid sen över två år tillbaka. Jag är så tacksam mot kirurgen Widman som gav mig ett nytt liv. Inte för att jag tror att han läser mig blogg, men: Tack Widman!! :-D
Allting började för cirka 13 år sedan. Jag åkte på några ryggskott. Ett tips: Hoppa inte groda! Det gjorde jag och det var så jag fick mitt första ryggskott. År 2002 började jag jobba som barnskötare på en Montessori-förskola. Jag trivdes så otroligt bra med barnen! Men ryggen min blev bara sämre och sämre tyvärr. Jag hade svårt att böja mig ner och ofta satt man på mini-stolar som var anpassade för barnen. Möbler på dagiset var anpassat för barnen. Det var ju väldigt bra för barnen, men mindre bra för min rygg, ergonomiskt sett. Jag hade tur, för en av mina kollegor på förskolan var utbildad massör och gav mig en halvtimmes ryggmassage varje vecka för en billig penning. Massagen underlättade, men det var en tuff tid.
Ett och ett halvt år senare tog mitt vikariat slut till midsommar. I augusti var jag tvungen att sjukskriva mig för ryggen. Då gick det inte längre. Jag stapplade fram som en 90-åring. Kunde inte stå längre än tio minuter, kunde inte heller gå eller sitta någon längre stund.. Jag var till husläkaren som gav mig diagnosen permanent lumbago (=ryggskott på läkarspråk). Han sa åt mig att uppsöka sjukgymnast. Besökte sjukgymnasten ofta och tränade även på deras rehabiliteringsgym tre gånger i veckan. Tiden gick..
Hade varit sjukskriven i två år. Träningen gav inget resultat. Värken ville inte försvinna. Jag är glad för allt stöd jag fick hemifrån. Husläkaren bytte jag. Jag blev ledsen när han föreslog att det enda jag kunde klara av att jobba med var väl att gå på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Även om han skojade med mig, så tycker jag att en läkare säger bara inte så! Jag var ledsen som det var över min situation, utan att han ska behöva kläcka ur sig något sånt. Ni vet väl att Malmskillnadsgatan är känt för sina horor? Jag bytte genast husläkare och fick en helt underbar kvinnlig läkare som är min husläkare än idag. Hon gav mig en remiss för att få träffa en riktig ryggläkare på S:t Görans Sjukhus.
Där fick jag veta att jag hade något som kallas för SRS. Det står för Segmentell Rörelse Smärta. Jag har hittat en väldigt bra beskrivande text om SRS. Är ni intressad kan ni klicka på "Diagnoser" och sedan "SRS" i vänsterspalten och läsa mer här:
http://www.neuroguiden.se/
På S:t Göran gav dom mig förslaget att steloperera min rygg då den troligen inte skulle bli bättre av sig själv. Jag blev rädd, för det kändes läskigt att dom skulle hålla på och karva vid ryggraden. Fick veta att 2/3 blev bättre efter operationen, 1/4 fick oförändrat resultat och 5-10 % blev sämre. Hua, skulle jag våga? Alternativet att bli förtidspensionär vid 26 år ålder var ju absolut inte lockande. Så jag bestämde mig för att göra den där steloperationen. Tack vare att jag var så pass ung, fick jag förtur i operationskön och operationen bokades in ett halvår senare på S:t Görans Sjukhus. Det finns en stor populär ryggklinik i Strängnäs oxå, men där skulle jag inte få någon tid förrän om två år. Nej, S:t Göran fick äran att karva mig i ryggen. Inte orkade jag vänta i två år till inte.
I början av maj år 2005 lades jag in. Jag var såå nervös. Hade aldrig legat på sjukhus förut och enda tidigare operation jag varit med om, var när jag som liten fick rör inopererade i öronen pga alla mina öroninflammationer. Ryggoperationen skulle ske morgonen därpå. Blev tilldelat mitt rum på sjukhuset vid 14-tiden dagen före. Eftersom jag hade några timmar att fördriva, så åkte jag kommunalt genom stan till mammas jobb. Darrade som ett asplöv och så fort jag kom till mamma började jag gråta. Fick stänga in mig på toaletten bakom hennes reception. En halvtimme senare var jag tvungen att åka tillbaka till sjukhuset. På kvällen kom min dåvarande sambo på besök. Vi åkte en sväng med hans bil, bara för att jag skulle komma bort från sjukhuset lite.. Minns att jag kände mig oerhört liten och rädd. Tänk om kirurgen råkade göra fel och jag blev förlamad för resten av livet??
Operationsdagen var kommen. Hade fått duscha med en specialtvål för att ta bort alla eventuella bakterier. En av personalen körde ner mig i sängen till våningen där operationen skulle utföras. Dom satte fast dropp på min hand och jag fick sedan ligga och vänta i korridoren. Efter ett tag körde dom in min säng i operationssalen. Det enda jag minns därifrån var dom stora lamporna och när dom sövde ner mig skulle jag räkna. Hann dock inte räkna så långt förrän jag sussade..
Operationen räknas tydligen som en stor operation och tog några timmar. Vaknade sedan upp i uppvaknings-salen. Jag var rätt groggy minns jag.. Låg och blundade och bara lyssnade i början.. Efter ett tag körde dom tillbaka mig till mitt rum. Jag är tacksam över att jag fick ha ett rum för mig själv. Totalt stanna jag i åtta dygn på sjukhuset. Hade blivit varnad för att jag skulle ha mycket ont den första tiden och det stämde mycket bra. Jag fick morfin via sprutor. Vilken underbar smärtlättnad det var när jag fått en sån där spruta! Innan jag fick sprutan frågade dom hur ont jag hade på en skala från ett till tio, där tio är värst. Jag minns att jag ofta svarade 8-9. Det gjorde så ont.. När jag skulle vända på mig i sängen fick jag hjälp av sköterskorna och när jag låg på sidan fick jag ha en kudde mellan benen och en kudde bakom ryggen för att avlasta.
Många av mina släktingar kom på besök. Jag fick blommor och mamma kom med tidningar som jag kunde läsa. Vad gulliga alla var mot mig, både läkarna, sköterskorna och mina anhöriga. Maten var helt okej på sjukhuset tyckte jag och jag fick bra service. Behövde bara trycka på en knapp så kom genast en sköterska.
En ny erfarenhet var att ha kateter. Alltså under operationen hade dom fört in en kateter i urinröret, så jag kissade i en påse under min sjukhusvistelse. Märkte inte ens att jag kissade! Det kändes strange..
Dom första dygnen kunde jag inte gå över huvudtaget. När jag försökte ställa mig upp, så svimmade jag. Sköterskorna fick ta emot mig och lägga ner mig i sängen igen och luta hela sängen så att jag låg med huvudet neråt. På så sätt fick jag tillbaka blodet i knoppen. När jag till slut åtminstone kunde sitta upp körde dom ner mig i sängen till en annan våning där man gipsade ben och annat.. Här gjorde man en korsett åt mig av gips som var gjuten efter min kropp. Denna korsett skulle jag ha på mig i fem månader framöver, för att benet som dom hade tagit från min höft och placerat över mina två nedersta ryggkotor skulle växa ihop på naturligt sätt utan att jag skulle röra mig på något dumt sätt innan benet var ordentligt fixerat. Den där korsetten slängde jag all världens väg efter dom där fem månaderna kan jag berätta. Det var lite otur att jag var tvungen att ha den på mig över sommaren, när det var så varmt.
Efter några dagar på sjukhuset tog dom bort min kateter. Men det visade sig att jag fortfarande inte klarade av att ta mig till toaletten och det kändes helkonstigt att kissa i ett sånt där bäcken, så dom var tvugna att sätta tillbaka katetern. Mm, underbart! NOT! :-S Urinröret blev irriterat av ha den där katetern, så jag fick så himlans ont. Jag minns att jag hade så ont en natt så jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Man kan ju tycka att det kunde räcka med ryggvärken..
Efter några dygn började jag äntligen kunna stappla runt, först med hjälp av en gå-ställning och sedan med hjälp av kryckor. En sjukgymnast provade att gå med mig i trappor och en dag tog vi hissen ner till entré-plan och köpte något från kiosken som fanns där. Wow, det kändes som ett äventyr efter att ha legat i sängen så länge. Var lite rädd för att jag skulle svimma igen, men det gick bra. Kirurgen Widman berättade att han tyckte att min operation hade flytit på bra utan några komplikationer. Skönt att höra. :-)
Till slut kom så äntligen dagen när jag skulle få åka hem. Min vän Janne kom och hämtade mig. Först fick jag besöka apoteket som låg i sjukhuset. Det var en skaplig samling med medikamenter som införskaffades. Jag hade fått ett medicin-schema av min läkare. Första veckorna fick jag ta morfin i tablett-form. Man ska tydligen inte sluta tvärt med morfin, utan kroppen måste väl avvänjas på något sätt, så sedan fick jag ta några andra sorts starka tabletter i ytterligare några veckor. Slutligen åt jag Alvedon med dubbel styrka fyra ggr per dygn. Eftersom jag redan har skrivit om kisseriet, så kan jag även ta med lite skitsnack oxå. Tihi! Alla dessa starka mediciner gjorde att jag blev hård i magen, vilket innebar att jag samtidigt fick dricka något för att förhindra "hårdheten". Den infann sin ändå till viss del.. Ähum. Ja, det var rätt tuffa tider man gick igenom.. :-o
Jag fick hyra hem handikapp-hjälpmedel från sjukhuset. En förhöjd toasits med handtag på sidorna som monterades fast på toaletten, en sittställning som sattes fast på badkaret, en grip-klo (typ en sån där som städarna plockar upp skräp med på trottoarerna), två sitt-dynor i olika höjd och så kryckorna förstås. Jag är jätte-tacksam över all hjälp som min sambo ställde upp med under den här tiden. Han tog hand om hela hushållet.
Det tog ett år innan jag var återställd. Under vinter-halvåret 05-06 arbetstränade jag på skolan där jag själv gått som barn. Först 25%, sen gick jag upp till att jobba 50%, osv.. tills jag slutligen klarade av att jobba heltid. I oktober 2006 fick jag jobb som konsult på ett stort bemanningsföretag och har sedan dess jobbat full tid. Kirurgen gav mig ett nytt liv! Jag kan träna på gymmet, åka skidor, dansa och läkaren säger att jag kan skaffa egna barn! :-D Dock avråder han mig från att jobba på förskola igen.. :-( Men äldre barn i skolåldern går bra. :-)
Totalt var jag sjukskriven i 3,5 år. Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde den där steloperationen. Det var en tuff tid, som sagt, men det var värt det! Idag känner jag sällan av ryggvärken. Det är bara om jag lyfter mycket tunga saker eller om jag står väldigt länge. Då kan jag få molande trötthetsvärk. Men det är överkomligt. :-)
Här under är ett fotografi på mig taget en månad efter operationen. Jag är på Gröna Lund och lyssnar på bandet som spelar och ser på när alla dansar.. Ett år senare kunde jag joina alla mina vänner på dansgolvet! Jihaaaaaa!!!
Patrik
21 januari 2009 23:34
Starkt o fint att berätta så inlevelsefyllt om operationen, men det är ofta en traumatisk upplevelse som etsar sig fast.
SJälv är jag opererad för ljumskbråck när jag var 4 år (tror jag ). Minns inget direkt , endast själva sövningen och uppvakningen , mådde väldigt illa och det stramade. Har aldrig opererats sedan dess. Dock sydd i fingret o i pannan.
mimsan
28 januari 2009 19:19
Ojoj jag fick nyss reda på att jag äntli,efter ca 10-15 år kanske får disk å stelop.lugnade mig att läsa din berät.k mimi hansson i näsum
Jenny "Ladyhawke"
29 januari 2009 12:34
Vad roligt att du känner dig lugnad, Mimi. Jag är helt överväldigad över vad man kan åstakomma inom sjukvården idag. Jag fick verkligen ett nytt liv tack vare steloperationen! Det finns olika varianter av steloperation. Jag genomgick den operationen där man inte använder sig av instrumentering. Använder man instrumentering (=fixering med hjälp av skruvar och plattor) behöver man inte använda korsett såsom jag fick göra efteråt.
Julia
3 februari 2009 20:21
Hej Jenny,
tack för att du delade med dig... Jag känner igen mig för
jag blev också stelopererad i ryggen i Strängnäskliniken år 2003, jag har tyvärr fortfarande ont och det kan vara så att det är skruvarna som stör och skavar. Nu planerar de en till op för att ta bort skruvarna och plattan. Har du skruvar i ryggen? (Fast jag mår i alla fall mycket bättre än innan operationen då jag kände mig som en 90 åring som du själv skrev, jag kunde inte gå längre av smärta... Nu kan jag gå igen...)
Julia
Jenny "Ladyhawke"
3 februari 2009 21:26
Hej Julia!
Vad roligt att du tittade in på min bloggsida. Ryggvärk är verkligen ett gissel. Man blir tämligen handikappad eftersom ryggen har en sån central funktion i kroppen. Ja, ryggen håller ju t.o.m upp hela kroppen, så är det ju.
Vad skönt att du känner dig bättre efter operationen. Men tråkigt att du fortfarande har ont.. Jag har inga skruvar eller någon platta i min rygg. Läkaren tog istället ben från min höft och placerade det över mina två nedersta ryggkotor. Det har med tiden vuxit ihop på naturlig väg och på så sätt fixerat kotorna så att det som förut gjorde ont nu i princip försvunnit.
Jag har hört att din operation, där man opererar in skruvar och en platta är ett större ingrepp och mer komplicerat. Men hur ska dom åtgärda din ryggvärk om dom planerar att ta bort skruvarna och plattan? Ska dom utföra samma steloperation som jag gjorde istället, eller?
Håller tummarna att allt går bra för dig! :-D
Moa
18 februari 2009 18:48
Hej!
Jag har opererats i ryggen tidigare, men det har inte läkt vid ett par kotor i ländryggen och en av plattorna har gått sönder. Fick idag reda på att jag ska stelopereras snart. Jag undrar hur lång tid det tog från att du kom hem från sjukhuset till att du kunde klara av att sitta halva dagar? Jag tar studenten i vår så jag vill tillbaka till skolan så snart som möjligt.. Kram Moa
Jenny "Ladyhawke"
19 februari 2009 11:11
Oj, det var en bra fråga Moa.. Hur lång tid tog det innan jag kunde sitta en halv dag? Hm, kommer inte ihåg riktigt. Men det tog nog fyra-fem månader. Jag har hört att man klarar av saker mer och fortare när man stelopererat/fixerat ryggen med hjälp av skruvar och platta, istället för som jag med ben från höften som placerats över kotorna för att det ska växa ihop på naturligt sätt. Det var oxå därför som jag fick ha på mig den där gips-korsetten i fem månader efter operationen. Korsetten förhindrade att jag snedbelastade ryggen eller gjorde några dumma rörelser som kunde påverka "ihopväxandet" av benet. Jag orkade inte sitta så långa stunder, för då började det värka mer och mer. Det kanske är individuellt? En del kan nog klara av olika saker snabbare än andra? Mitt tips till dig är att rådfråga en läkare.
Lycka till Moa!
micaela
7 oktober 2009 11:43
Hej ! måste säga att det va en fantastisk berätelse du har delat med dig ! sitter är å goglar lite inför min steloperation pga diskbråck som ska göras nu på måndag 12/10 känner mig ganska nervös, så det var super bra laddning för mig att läsa din historia! ... jag har en liten fråga hur lång tid tog det för dig innan du kunde köra bil ? hehe lite tokig fråga .. Hoppas du mår bra ! // Micaela
Sofie
7 oktober 2009 20:49
Hej! Vilken artikel!!!! Själv så är jag så kuskapshungrig gällande steloperation. Har sj en lång problematik bakom mig och nu har de börjat prata om steloperation el bränna nerver. Sj känner jag bara så otroligt less på att gå och ha ont 24 timmar om dygnet. Så tack för din berättelse/ Sofie
Jenny "Ladyhawke"
7 oktober 2009 22:46
Tack Micaela och Sofie för era kommentarer på mitt blogginlägg! :-D Roligt att det är så uppskattat. Jag förstår er, inför min steloperation googlade jag jättemycket för att få reda på så mycket som möjligt om vad jag skulle gå igenom.
Hur lång tid det tog för mig innan jag kunde köra bil? Uj, det minns jag inte riktigt... *tänker så att det knakar* Kanske några veckor? Jag minns att i början skjutsade min sambo mig när jag skulle någonstans.. När jag väl började köra själv blev det bara kortare sträckor eftersom det var jobbigt att sitta längre stunder. Men hela tiden blev det bättre och bättre. Det gick åt rätt håll för mig.
Idag är jag fortfarande bra i ryggen! Visst kan jag få lite trötthetsvärk om jag går riktigt långt eller står länge. Jag kan till exempel inte ha ett jobb där jag står upp i flera timmar. Men jag har jobbat heltid i exakt tre år nu och det har fungerat jättebra. Jobbar som receptionist/telefonist. :-)
Jag önskar er all lycka till i framtiden! Håller tummarna att allting kommer att gå bra för er oxå!
Kramar!
Ulrika
12 oktober 2009 14:21
Har också Srs och jobbar heltid och hankar mej fram med tabletter och ingen rörelse alls. Ju mer jag rör mej desto ondare får jag ju. Har blivit erbjuden operation men har inte bestämt mej ännu...
Tack för din berättelse!
orkar tyvärr inte läsa allt..jobbigt
nina
15 oktober 2009 08:55
hej har just läst ditt brev har haft värk i 7 år hoppas att dom nu ska hjälpa mig de var kul att höra att du mår bra. själv har jag daglig smärta och äter värktabletter livet känns hopplöst
alina
18 oktober 2009 22:28
ska troligtvis göra en steloperation i ländryggen. Har nyligen fått veta att jag har en kotförskjutning på ca 1 cm. Har haft smärtor i ett år ungefär. Kan röra mig men svårt att gå och stå. Är livrädd och vet inte om jag borde tacka ja eller inte.
Jenny "Ladyhawke"
19 oktober 2009 10:43
Hej Ulrika, Nina och Alina!
Tråkigt att höra att ni har så ont. :-( Jag vet hur jobbigt det är att gå runt med ständig värk. Det är ju inte bara jobbigt fysiskt utan även psykiskt. Man orkar inte lika mycket som man skulle vilja klara av och man blir mer beroende av sin omgivning..
Jag kan bara tala för mig själv, men jag ångrar inte en sekund att jag stelopererade min rygg. Det var tufft att gå igenom, det ska jag inte sticka under stol med, men jag mår så otroligt bra idag. *ler stort* Jag är ju "normal" igen. Jag kan dansa bugg, jag kan medverka på Friskis & Svettis-gymporna och jag kan bära ner IKEA-kassarna fulla med tvätt till tvättstugan utan att få ont. Livet leker igen!
Läkarna är så otroligt duktiga och den steloperationen som jag gjorde kallar dom för "en rutinoperation". Det tycker jag låter tryggt.
Jag önskar er all lycka till, tjejer.
Kramiz!
Gun
24 november 2009 12:30
Vad intressant! Jag googlade steloperation och hamnade hos dig. Ska själv göra en steloperation den 10 dec och är väldigt orolig. Lälaren påstod att jag skulle kunna börja jobba efter tre månader. Kan det vara möjligt? Jag jobbar i kök och städar en del och det är ganska tungt..
Tack så jättemycket för att du skrivit så ingående om operationen:)
http://horni.blogg.se
Malin
9 december 2009 22:15
Lycka till Gun...själv är jag livrädd inför min. Jag har hört att man kan få sk fylleben och ta luftsteg, hur kul är det då? M
mimsan
18 december 2009 09:55
HALLÅ JENNY,,,,
NU E DE GJORT,,,MED PLATTOR SKRUVAR Å ALLT..
27 AUG -09 BLEV DET AV,,,,
IDAG KÖR JAG BIL TAR HAND OM DET MESTA HEMMA..
BÖRJAR ÄLSKA LIVET IGEN,,SLUT E DET MED ALLA MORFINPILLER + ANNAT MEN FÅTT TAGIT FÖR SMÄRTA..
NU E DET VÅREN Å FÅ VARA I MIN ÄLSKADE TRÄDGÅRD IGEN,,KRAM MIMI I NÄSUM
Susanne
27 december 2009 13:17
Hej!
Hittade din sida och slukade hungrigt allt innan min operation. Känner verkligen igen mig i de flestas oro och kommentarer.
Själv gjorde jag min stelopertion 19 oktober 2009 på Akademiska i Uppsala.
Jag kom snabbt på benen utan kryckor, däremot orkar jag inte sitta så länge eller gå så lång stund. Men efter ca en månad klarade jag av att gå en lite saktare promenad i en timmes tid. Än så länge äter jag lite morfin och har inte kunnat avgöra om stelop hjälpt mig. jag är steloperead med 6 titanskruvar, två nedersta lederna är stela. Benfragment från höften ska läka fast mellan kotorna.
Lycka till alla !
lissokka
10 januari 2010 15:20
Hej hopp, ställer mej i kön. Ska opereras inom kort på Akademiska i Uppsala och är ganska orolig för det. Arbetar inom vården och är lite fundersam för läkaren i Gävle, där jag bor har sagt till försäkringskassan att jag kommer inte att klara sådant arbete i framtiden.. alltid varit sk överrörlig, undrar om stelop gör en väldigt orörlig, stel?
Hur många dagar är man på sjukhuset?
från lissokka 10/1-10
Mamma tinn nyopererad dotter
24 januari 2010 10:27
Min dotter har i dagarna opereras hennes tredje kota var i höstas på grad 4 av 5. på operations dagen låg kotan över grad 5. Den låg mer eller mindre bakom magen. Precis innan hon skulle ner på op så ställde vi oss rygg mot rygg och jag var någon cm lämgre än henne.
Operationen tog 17 timmar..... ja det är sant 17 timmar låg hon nersövd på operationsbordet. Allt du skriver om med svimmningar kisseriet gåbordet kryckor helgjuten plast korsett osv skulle kunna vara från en blogg hon skrivit.
När hon dag 2 ställde sig upp så vrålar hon rakt ut"Mamma vad kort du är" Nu är hon ca 5 cm längre än sin mamma.
Att operationen tog så lång tid beror delvis på att alla hennes nerver skulle tänjas på följande sätt. Dra 1 mm vänta 10-15 min dra 1 mm vänta 10-15 min. Nu är kotan på plats.
Jag var vid min dotters sida dygnet runt i 8 dygn sen blev det bårtransport hem.
Åsa
24 februari 2010 18:57
hej jag har idag träffat ortopeden som frågade ok jag kunde tänka mej en steloperation av ryggen, ett svårt beslut, men med år av smårta från ryggen o ischias som hindrat mej själva li´vet så kanske. intressant att läsa din blogg inför ett ev beslut
rehab låter tufft men det är ju livet nu med
får höra vad ev opererande läkare säger, men som sagt bra att få läsa om någon som redan gjort det
JoFa
2 mars 2010 19:51
Hej
Intressant läsning! är själv uppsatt på kö för steloperation, och går i väntans tider.. Visst är man nervös, men samtidigt är det skönt att det händer något konkret* efter år av värk,utredningar och behandlingar..
Kul att få läsa om hur andra upplevt ingreppet..
Och att du trots allt ser positivt på operationen, i efterhand..
mvh/ JoFa
Cissi
15 mars 2010 15:27
Hej. Såå himla intressant att läsa allt. Önskar jag hittade detta för länge sen. Jag genom gick nämligen en steloperation för nästan 2 veckor sen. Jag e hemskt besviken för denna operation blev nog inte så lyckad. jag har mer smärtor i benen nu än vad jag hade innan op. Nu räcker det jag står på benen i 5 min sen sätter värken in. innan op kunde jag vara på benen i 2 timmar ialla fall. E det någon som känner igen detta? kram fr cissi
Anders
21 mars 2010 10:38
Hej ja jag har varit på Rygg-Instetutet i växjö för många år sedan,gått på Antidepresiva medel mot Rygg smärtorna,får kramp i Ryggmusklerna ständigt, väntar på bedömning av ortoped 22/3,har gått så här i 12 år nu tröttnat på skiten,jag tvekar inte en sekund om dom erbjuder stelop skoj att läsa om att du vart bättre av op,jag är som ett barn som väntar på jultomten, Kram ps alla som har ok fått värk det finns hopp om man kämpar för det jag har hållit på i 12 år hoppas än på hjälp......
Cissi
22 mars 2010 20:28
Hej Anders. Om det är mitt inlägg du svara på så missförstod du nog mig. Nej, jag blev absolut inte bättre. Visserligen är det bara 3 veckor sen jag opererades så det är väl lite tidigt ännu att utvärdera. Men såhär långt e jag klart sämre efter op. Jag hade ett stort centralt diskbrock. L4-L5 med nerver som satt i kläm. Min rygg känns stärkare nu men bensmärtorna har blivit mycket värre. Jag hade mest värk i vänster ben men nu sitter smärtan även i höger hela tiden. Mina fötter e fortfarande av domnade stora delar av dagen trots att jag e sängliggandes. Har gått från att äta 2-4 panodil extend om dagen till 8 panodil och 8 tramadol. Så jag hoppar inte jämfota precis. Men jag har stora förhoppningar om att detta ska bli bra och att tiden läker alla sår!!!! Stort lycka till inför ditt läkarbesök. Du kanske får ett nytt liv efter steloperation som många andra får. Hoppet e det sista som lämnar människan :-)) /Cissi
bpö
5 april 2010 18:03
Hej!
Varit inne och sökt på steloperationer vid flera tillfällen även läst här. Fick remiss 3/2 från privatortoped till s:göran besökte dom 8/3 är inbokad för steloperation av L5-S1 nu den 22 aprill de ska sätta en platta med skruvar. Jag har tidigare operera nacken för liknande skada 2 gånger på neurologen KS. Jag tror detta kommer bli värre med smärtor etc har hört så mycket om dessa operationer. Dom sa att själva operationen ar flera timmar och att man troligen har jätte ont efteråt. De ska sätta in en slang direkt i ryggraden med smärtlindring och att man blir kvar ca 5 dagar jag ska inte få någon korsett vilket jag är glad för efter min första nackperatin fick jag bära en halskrage i 6 veckor en sådan där som grannen i Bäck filmerna.
Jenny "Ladyhawke"
5 april 2010 21:18
Hej allihopa!
Tack så mycket för alla era kommentarer på mitt blogginlägg om min steloperation. :-) Jag håller tummarna för alla er där ute som har problem med era ryggar.
Jag mår så otroligt bra i ryggen numera. Nu i maj år 2010 är det fem år sedan jag gjorde min operation och ryggen är fortfarande stabil. Visst får jag trötthetsvärk ibland och jag orkar inte arbeta med något där jag står i flera timmar i sträck. Men jag jobbar heltid som receptionist sen 3,5 år tebax och jag har aldrig varit tvungen att sjukskriva mig en enda gång pga ryggvärk. Helt underbart är det!
Dom gångerna som jag får molande trötthetsvärk, så försvinner det efter en natts vila. Jag vet att resultaten av steloperationer kan variera, men i mitt fall fungerade det.
Jag sänder alla er andra några stärkande krya-på-er-kramar och hoppas på det bästa för er med.
Vänliga hälsningar Jenny "Ladyhawke"
evas
22 april 2010 19:42
Hej alla jag ska steloperera mig om någon månad och tycker det verkar läskigt, ibland hjälper det och ibland inte. Men nu när jag läst era berättelser så känns det faktiskt mck bättre
Micke
9 maj 2010 21:24
Söndag 9 Maj kl 20:55
Hej alla jag stelopererade mig 6 april L3-S1 fixade även en spinal stenos. Min första stel op hade gått sönder (sånt händer). Det är svårt att säga än om jag har blivit bättre än. Men man ska vara medveten om att det tar tid innan man ser resultat. Cissi åt mig sa dom att till att börja med så kunde man även få ont i fel ben ett tag efter op men det rättar till sig senare. Jag är sjukskriven till att börja med 3 månader. Jag jobbar normalt inom ambulansen men sedan en tid med administrativa uppdrag det blir nog inga ambulans uppdrag mer för mig. Till sist så önskar jag alla lycka till med vad ni än gör åt era ryggsmärtor. Vill även säga en kanon blogg.
Christer
21 maj 2010 12:36
Hej :)
Fint att höra era berättelser om ryggoperationer.
Jag studerar hur man mår efter sin ryggoperation oberoende av var och för vad man opererats. Jag brukar skriva i liknande forum och ber de som vill berätta sin historia om hur man upplevt hela förloppet.
Kontakta mig gärna på emailen: bc.chaplin@gmail.com
Vänligen Christer
Marie
9 augusti 2010 12:41
Tack för era berättelser från verkligheten - guld värt att veta för en som väntar på stelop! Jag skall få ett metallstag som skruvas fast i kotorna och höftbenmassa mellan kotorna.
Kaktusblomman
11 oktober 2010 00:29
Hej!
Jag var ganska bra de första tre månaderna efetr operationen (febr-10),men sedan blev det gradvis sämre och mer ont. Nu kan jag bara stå och sitta korta stunder och ligger mest på daragna. Läkaren säger att det är skruvarna som skaver.Tyvärr kan de inte tas bort förrän det gått ett år. Vet inte hur jag ska stå ut tills dess. Någon annan som haft problem med skruvarna? Jag är snart desperat.
http://levamedsmarta.blogspot.com
ulrika
28 oktober 2010 18:54
man blir så glad när man läser om andra som blivit bättre av steloperation. :)
blev det 2005. men nu är skruvarna inte så snälla längre...
skulle jättegärna vilja få kontakt med "julia" som skrivit här.. som skulle ta ut skruv och platta, som ja nog ska göra nu...
http://www.misslinus.blogspot.com
Alicia
8 november 2010 17:45
läste detta inlägg för att lära mig vad stelkrampoperation är för något. är 19 år och har hört om det nu för första gången. Tack för alla detaljet, speciellt om kisseri haha. Sånt tänker man inte på liksom. Kul att állt gick bra och att det fortsätter så!
annelie
26 februari 2011 20:31
Vad tacksam jag är för att du berättar så utförligt om din op ska göra en stel op om 10 dagar ska bli så skönt att bli av med denna ständiga smärta samtidigt är man ju nervös men målet är att jag ska kunna dansa igen helst i höst kanske ett tufft mål men det visar sig.
lisen gellerstedt
23 mars 2011 23:51
det är snart 6 år sen jag stelopererade mig. jag är idag 21 år gammal. operationen förstörde flera år av mitt liv. jag har idag ca 100 gånger ondare i ryggen än vad jag hade innan jag stelopererade 10 st kotor i ryggen.min läkare säger att detta aldrig kommer att gå över. jag har även fått ett närvfel efter operationen som gör att jag knappt tål beröring alls.
i 5 år har jag kännr att det inte finns något jag ångrar mer än att jag gjorde denna operation, även om det för mig skulle leda till döden pga min sjukdom i ryggen. låter överdrivet och helt galet, men jag blev aldrig bra utan 100 gånger värre efter operationen. min läkare jag hade vr helt ofatbart elak. allt var fruktansvärt. allt mitt hår trillade av och jag kommer aldrig mer kunna idrotta.
idag är första gången jag läser om att steloperera sig någonstans, jag försöker att gå vidare men det har varit så svårt. det har tagit mig snart 6 år att bara googla på ordet steloperation. helt sjuk.
jag är så glad för din skull att din operation lyckades, men det är inte något som man blint sk tro.
tack för din historia. det känns bra att veta att det finns fler som gått igenom liknande händelser.. mvh lisen gellersgedt lisen.gellerstedt@live.se
Yvonne
25 januari 2012 21:18
Hej!
Ja, nu har det gått två år sedan denna tråd började.
Intressant läsning från er alla. Jag gör det största felet man kan göra, googla och läsa om steloperation. Jag ska steloperera två enheter, L4-L5-S1 (två utslitna diskar) på onsdag, den 1 februari 2012. Jag läser positiva inlägg och blir glad och läser negativa inlägg och blir orolig.
Ingen operation är den andra lik. Så, hur blir det för mig tro?
Nervös är bara förnamnet. Jag jobbar fortfarande. Nu med värken sitter jag vid datorn hela dagarna. Jag kan bara gå 5-600 steg om dagen. Går jag längre blir jag sängliggandes på kvällen.
Utslitna diskar på grund av åldern och genetiskt. Jo ja tackar ja. Jag är 51 år och har haft ont i ryggen sedan 1993.
Nyfiken på hur det kommer bli efter operationen. Sjukskrivning och rehab. Hur ska man träna efter operationen?
Bra kommentarer :-)
//Yvonne
http://Inspektorskan60.blogspot.com
Lilla Nielsen
13 februari 2012 13:22
Jag stel opererade ryggen ( L4-L5 ) för exakt 2 veckor sedan och rent operationstekniskt ser det bra ut. Jag har nu 4 titanskruvar i ryggen och disken är borttagen. Nu återstår läkningen av benet och där är det bara att wait and see och hoppas hoppas. Jag hade otrolig vånda innan jag beslutade mig för operation eftersom det är ett så pass stort ingrepp men jag bestämde mig till slut för att ta chansen. Då hade jag provat sjukgymnastik, akupunktur, massage, kiropraktor, naprapat och gått tre månaders rehabilitering som innefattade både psykisk och fysisk behandling med fokus på mindfullness. Det sist nämnda kan jag verkligen rekommendera för det har jag haft mycket nytta av under den här något annorlunda resan. Mitt liv före operationen var väldigt inskränkt och ju mer jag rörde mig desto mer smärta fick jag. Min smärta Var värst på kvällarna så jag hade i princip inget socialt liv kvar och kunde inte jobba. Jag kände mig väl förberedd rent fysiskt inför operationen men hade noll förberedelse inför hur jag skulle känna mig psykiskt. Min kropp kändes som överkörd av en ångvält och psykiskt kände jag mig liten, svag och hjälplös. Jag fick åka hem efter 4 dagar på sjukhuset med en massa smärtstillande ( oxynorm, oxycontin och panodil forte ) När jag lämnade sjukhuset var jag orolig för att jag inte fått fart på min mage men den skulle komma igång snart enligt personalen. De visste dock inte vad jag skulle köpa på Apoteket för att få igång magen vilket förvånade mig. Den en och en halv timme långa resan hem var inte en njutning men det var underbart att komma hem. Jag fick inte hjälp med något på sjukhuset så jag hade helst velat åka hem dag 2 !! Väl hemma kände jag mig pigg och klarade att gå bra men sitta var fortfarande svårt. 8 dagar efter min operation hade jag fortfarande inte varit på toaletten och den lactulos som jag köpt på Apoteket hade noll effekt. Min mage såg ut som en spärrballong eller gravid månad 5 och det kändes som jag skulle explodera. På mitt hem Apoteket fick vi otroligt bra hjälp och en hel arsenal med explosionsvätska.... Efter 1 dulcolax , 2 microlax och 1 klyx ( värsta stora flaskan ) händer ingenting - inga tarmrörelser överhuvudtaget !! Just det berättade de på mitt Apotek- morfin stoppar upp tarmrörelser och de ifrågasätter att jag inte fått något mer än lactulos för att få lite fart på maskineriet. Min stelopererade rygg gjorde att jag inte kunde sitta så jag låg 8 timmar på golvet i badrummet med fruktansvärda smärtor och lätt panik. Jag tog 1 klyx till efter sju timmar men Fortfarande Inga tecken till den nu så önskade explosionen... Till slut fick vi ringa till Akuten och jag vill verkligen varna andra för detta !!! En helt onödig komplikation som lätt kan undvikas om man får information och hjälp av de som borde vara experter o( sjukvårdspersonal ) Borde ingå att de upplyser om att morfin stoppar upp tarmrörelserna. Se till att utrusta er med movicol och laxoberal droppar. Jag fick 1 sup lactulos och 3 påsar movicol under min fyra dagars långa vistelse på sjukhuset. Tilläggas kan att jag nu tar 3 påsar movicoloch 10 laxoberal droppar om dagen och då funkar det hela perfekt. Detta är ju förstås individuellt och måste provas ut från person till person. Efter min magresa fick jag targiniq istället för oxycontin då detta inte stoppar upp på samma sätt men är fortfarande ett morfinpreparat. Nu längtar jag efter att få sluta med morfinet för det gör mig knasig och tok känslig. Jag växlar genom att gap skratta och gråta och kallsvettas och drömmer mardrömmar på nätterna. Jag känner inte riktigt igen mig själv men det hjälper på smärtan och detta är ju övergående och en kort tid av mitt liv så det är bara att gilla läget. Jag tycker att det är en positiv utveckling nu och jag går promenader ute med stavar och kan sitta korta stunder. Min förhoppning är att jag med min berättelse kan rädda andra från att hamna i samma läge som jag.
Vill önska alla som står inför en ryggoperation Lycka Till och till alla som en gjort en redan - Kämpa Vidare !
Det är kanon att läsa andras upplevelser och det har hjälpt och hjälper mig fortfarande jätte mycket så ett stort Tack till alla som delar med sig av erfarenheter och upplevelser.
Soliga vinterhälsningar till alla " Ryggisar" från lilla Nielsen
Ville Saari
4 juni 2012 12:57
Hej,
Jag stelopererade s1 och l5 med skruvar och platta och har blivit mycket sämre.
Jag undrar hur det blev för er som fick ta bort skruvarna, jag ska börja jagandet för att få ta bort skruvarna då det känns som sista chansen för att det ska bli bättre. Har provat träning och avslappning men det har ej fungerat.
Så om det finns nån där ute som har tagit bort skruvarna får ni gärna höra av er till mig på mail vsaari@home.se.
Kram till alla.
Therese
28 augusti 2012 23:24
Jättespännande och läskigt att läsa om alla era berättelser! Jag ska steloperera spondylolistes/spondylys i november -12 i Strängnäs och det blir skruvar, plattor och ny benmassa som ska växa ihop från en borttagen kotkropp tror jag det hette. Har haft smärtor sen jag var 12, nu är jag 41!
Nån som har erfarenhet av detta och från Strängnäskliniken?
Maria
7 oktober 2012 13:12
Hej! Vilken resa.
Själv kämpar jah för att få ordning på mit bäcken som håller på att falla itu, går på rehab på rygginstitut och jag har gjort det i 7 veckor men blir inte bättre. Ingen läkare vill ta tag i mig, tjatar och gråter nu fick jag till slut remisss tilspine center men jga är så räd att de säger mej till operation.
Ha en bra dag och härligt att du fått rätt hjälp.
Kram Maria
Laila
21 februari 2013 17:36
Strängnäs är helt underbara, bra läkare, sjuksystrar. Opererade mig för ett diskbråck för ca 4 år sen. Nu har jag ytterligare stelopererat S1 L5 Och även gjort ngt åt L4. Sen har de tagit benbitar och transplanterat mellan koterna och diskarna.Detta gjordes för ca 1 månad sen, ångrar ingenting. Men det är en tuff tid efteråt,jag blev sjukskriven 6 mån till att börja med. Ska nu tillbaks om ca2 mån och kolla så att det har läkt bra. Värsta senariot är att jag får göra en komplitterande operation. Men hittills känns det bra. Strängnäs ryggklinik kommer hädanefter bara få röra min rygg. Super duktiga.Tack Strängnäs hittills!!!!!
Laila
26 februari 2013 00:23
Laila som skrev ovan. Och dessutom så har jag då opererat min rygg för diskbråck 2003, 2009, kota L5. Ska bara tillägga att jag opererade mig nu 2013-02-17för SRS, segmendell rörelsesmärta och detta är ju då lite värre än ett diskbråck och är en fruktansvärd tuff tid efter op.Gick med mina smärtor sen 24 aug 2012 kunde nätt och jämnt torka mig där bak, vänster ben gick knappt att stödja på, avdomningar, när jag hade kissat var jag fortfarande kissnödig m.m.Strängnäs utredde mig i dec 2012 med så kallad diskblockader och miniruckader fick då reda på hur många kotor som skulle stelopereras.Fick genast sluta med nikotin snus i okt för att få gå igenom dessa blockade och operation.och självklart la hag av med en gång, hälsan går före. Jag hade då tillfört min kropp med nikotin i 30 år. Har varit fri från nikotin sen 7 okt 2012 och slutade abrupt. Detta är för att läkningsprocessen tar längre tid med nikotin i kroppen, får fortfarande inte tillföra kroppen med nikotin 1 år efter op. Men nu i april får jag reda på om allt har läkt bra, sen är det bara att börja på vattengympa och rehab. Längtar! Strängnäs är super helt enkelt! Vilken underbar klinik!!!
Anna
14 maj 2015 07:10
Hej!
Vilken härlig story :)
Min man har precis stelopererats och han mår ok men han har så ont i sina höften.
Vi hoppas på att han ska må bra igen för han har kämpat så mycket.
Evelina
6 januari 2016 13:42
Hej! Ska oxå steloperera , 2 kassa diskar pga av genetik och diskbråck. 6 skruvar och plattor ska in, Bengt Sturesson I Ängelholm hos Aleris som ska fixa en. Gått och haft ont i 2 års tid nu och kämpat m läkare ortopeder mm och känner att nu får det vara nog!! Blev uppsatt för op 4 november 2015 och inte fått någon tid än.... Japp man känner sej liten ynklig och vill bara kasta in handduken.skräckblandad förtjusning inför op. Måtte allt bara bli bra! Och då blir man glad att man hittar bloggar där allt blev bra tillslut.
Jenny
12 februari 2016 09:13
Är tyvärr inte inne här på min blogg så ofta längre.. Men jag önskar dig ett stort lycka till, Evelina, inför din operation! Håller tummarna att allt blir bra för dig. Roligt att min berättelse skänkte dig hopp/glädje. Kram!
Mikaela
14 mars 2016 04:54
Hur har det gått för dig Evelina?
Jag är 21 år och är två veckor post op på torsdag, blev också opererad av Bengt i Ängelholm! Jag har fått gjort en såkallad "Tlif" mellan kotor L4-L5. (Misstänker det kanske är samma som du får/fått göra?)
För mig har allt gått bra, tar nu "endast" 5mg långverkande morfin på kvällen.
Hade varit kul/skönt att kunna prata med någon som varit med om samma resa!
Hej!
Nu har Erik fyllt ett år! Stora killen kan inte gå själv ännu, men det är nog bara en tidsfråga innan han släpper taget och stapplar iväg på egen hand.
Han säger två ord: "den" och "där". Allting ska pekas på och så säger han den nä...
