"Den som lider av kronisk värk i ländryggen kan bli mer hjälpt av operation än av sjukgymnastik på sikt.

Den slutsatsen drar Per Ekman, kirurg på Södersjukhuset i Stockholm, i sin avhandling baserad på bland annat resultat från 111 patienter.

Efter nio år tyckte drygt tre av fyra som hade lottats till operation att deras besvär hade minskat, jämfört med bara hälften av dem som hade gjort gymnastik."

Detta stod att läsa i Aftonbladets nätupplaga den 15 december förra året. Intressant artikel tycker jag. Jag är nämligen själv stelopererad i ländryggen. Om jag inte hade gjort den där operationen så skulle jag mycket väl kunnat varit förtidspensionerad idag. Men operationen var lyckad i mitt fall och nu jobbar jag heltid sen över två år tillbaka. Jag är så tacksam mot kirurgen Widman som gav mig ett nytt liv. Inte för att jag tror att han läser mig blogg, men: Tack Widman!! :-D

Allting började för cirka 13 år sedan. Jag åkte på några ryggskott. Ett tips: Hoppa inte groda! Det gjorde jag och det var så jag fick mitt första ryggskott. År 2002 började jag jobba som barnskötare på en Montessori-förskola. Jag trivdes så otroligt bra med barnen! Men ryggen min blev bara sämre och sämre tyvärr. Jag hade svårt att böja mig ner och ofta satt man på mini-stolar som var anpassade för barnen. Möbler på dagiset var anpassat för barnen. Det var ju väldigt bra för barnen, men mindre bra för min rygg, ergonomiskt sett. Jag hade tur, för en av mina kollegor på förskolan var utbildad massör och gav mig en halvtimmes ryggmassage varje vecka för en billig penning. Massagen underlättade, men det var en tuff tid.

Ett och ett halvt år senare tog mitt vikariat slut till midsommar. I augusti var jag tvungen att sjukskriva mig för ryggen. Då gick det inte längre. Jag stapplade fram som en 90-åring. Kunde inte stå längre än tio minuter, kunde inte heller gå eller sitta någon längre stund.. Jag var till husläkaren som gav mig diagnosen permanent lumbago (=ryggskott på läkarspråk). Han sa åt mig att uppsöka sjukgymnast. Besökte sjukgymnasten ofta och tränade även på deras rehabiliteringsgym tre gånger i veckan. Tiden gick..

Hade varit sjukskriven i två år. Träningen gav inget resultat. Värken ville inte försvinna. Jag är glad för allt stöd jag fick hemifrån. Husläkaren bytte jag. Jag blev ledsen när han föreslog att det enda jag kunde klara av att jobba med var väl att gå på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Även om han skojade med mig, så tycker jag att en läkare säger bara inte så! Jag var ledsen som det var över min situation, utan att han ska behöva kläcka ur sig något sånt. Ni vet väl att Malmskillnadsgatan är känt för sina horor? Jag bytte genast husläkare och fick en helt underbar kvinnlig läkare som är min husläkare än idag. Hon gav mig en remiss för att få träffa en riktig ryggläkare på S:t Görans Sjukhus.

Där fick jag veta att jag hade något som kallas för SRS. Det står för Segmentell Rörelse Smärta. Jag har hittat en väldigt bra beskrivande text om SRS. Är ni intressad kan ni klicka på "Diagnoser" och sedan "SRS" i vänsterspalten och läsa mer här:

http://www.neuroguiden.se/

På S:t Göran gav dom mig förslaget att steloperera min rygg då den troligen inte skulle bli bättre av sig själv. Jag blev rädd, för det kändes läskigt att dom skulle hålla på och karva vid ryggraden. Fick veta att 2/3 blev bättre efter operationen, 1/4 fick oförändrat resultat och 5-10 % blev sämre. Hua, skulle jag våga? Alternativet att bli förtidspensionär vid 26 år ålder var ju absolut inte lockande. Så jag bestämde mig för att göra den där steloperationen. Tack vare att jag var så pass ung, fick jag förtur i operationskön och operationen bokades in ett halvår senare på S:t Görans Sjukhus. Det finns en stor populär ryggklinik i Strängnäs oxå, men där skulle jag inte få någon tid förrän om två år. Nej, S:t Göran fick äran att karva mig i ryggen. Inte orkade jag vänta i två år till inte.

I början av maj år 2005 lades jag in. Jag var såå nervös. Hade aldrig legat på sjukhus förut och enda tidigare operation jag varit med om, var när jag som liten fick rör inopererade i öronen pga alla mina öroninflammationer. Ryggoperationen skulle ske morgonen därpå. Blev tilldelat mitt rum på sjukhuset vid 14-tiden dagen före. Eftersom jag hade några timmar att fördriva, så åkte jag kommunalt genom stan till mammas jobb. Darrade som ett asplöv och så fort jag kom till mamma började jag gråta. Fick stänga in mig på toaletten bakom hennes reception. En halvtimme senare var jag tvungen att åka tillbaka till sjukhuset. På kvällen kom min dåvarande sambo på besök. Vi åkte en sväng med hans bil, bara för att jag skulle komma bort från sjukhuset lite.. Minns att jag kände mig oerhört liten och rädd. Tänk om kirurgen råkade göra fel och jag blev förlamad för resten av livet??

Operationsdagen var kommen. Hade fått duscha med en specialtvål för att ta bort alla eventuella bakterier. En av personalen körde ner mig i sängen till våningen där operationen skulle utföras. Dom satte fast dropp på min hand och jag fick sedan ligga och vänta i korridoren. Efter ett tag körde dom in min säng i operationssalen. Det enda jag minns därifrån var dom stora lamporna och när dom sövde ner mig skulle jag räkna. Hann dock inte räkna så långt förrän jag sussade..

Operationen räknas tydligen som en stor operation och tog några timmar. Vaknade sedan upp i uppvaknings-salen. Jag var rätt groggy minns jag.. Låg och blundade och bara lyssnade i början.. Efter ett tag körde dom tillbaka mig till mitt rum. Jag är tacksam över att jag fick ha ett rum för mig själv. Totalt stanna jag i åtta dygn på sjukhuset. Hade blivit varnad för att jag skulle ha mycket ont den första tiden och det stämde mycket bra. Jag fick morfin via sprutor. Vilken underbar smärtlättnad det var när jag fått en sån där spruta! Innan jag fick sprutan frågade dom hur ont jag hade på en skala från ett till tio, där tio är värst. Jag minns att jag ofta svarade 8-9. Det gjorde så ont.. När jag skulle vända på mig i sängen fick jag hjälp av sköterskorna och när jag låg på sidan fick jag ha en kudde mellan benen och en kudde bakom ryggen för att avlasta.

Många av mina släktingar kom på besök. Jag fick blommor och mamma kom med tidningar som jag kunde läsa. Vad gulliga alla var mot mig, både läkarna, sköterskorna och mina anhöriga. Maten var helt okej på sjukhuset tyckte jag och jag fick bra service. Behövde bara trycka på en knapp så kom genast en sköterska.

En ny erfarenhet var att ha kateter. Alltså under operationen hade dom fört in en kateter i urinröret, så jag kissade i en påse under min sjukhusvistelse. Märkte inte ens att jag kissade! Det kändes strange..

Dom första dygnen kunde jag inte gå över huvudtaget. När jag försökte ställa mig upp, så svimmade jag. Sköterskorna fick ta emot mig och lägga ner mig i sängen igen och luta hela sängen så att jag låg med huvudet neråt. På så sätt fick jag tillbaka blodet i knoppen. När jag till slut åtminstone kunde sitta upp körde dom ner mig i sängen till en annan våning där man gipsade ben och annat.. Här gjorde man en korsett åt mig av gips som var gjuten efter min kropp. Denna korsett skulle jag ha på mig i fem månader framöver, för att benet som dom hade tagit från min höft och placerat över mina två nedersta ryggkotor skulle växa ihop på naturligt sätt utan att jag skulle röra mig på något dumt sätt innan benet var ordentligt fixerat. Den där korsetten slängde jag all världens väg efter dom där fem månaderna kan jag berätta. Det var lite otur att jag var tvungen att ha den på mig över sommaren, när det var så varmt.

Efter några dagar på sjukhuset tog dom bort min kateter. Men det visade sig att jag fortfarande inte klarade av att ta mig till toaletten och det kändes helkonstigt att kissa i ett sånt där bäcken, så dom var tvugna att sätta tillbaka katetern. Mm, underbart! NOT! :-S Urinröret blev irriterat av ha den där katetern, så jag fick så himlans ont. Jag minns att jag hade så ont en natt så jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Man kan ju tycka att det kunde räcka med ryggvärken..

Efter några dygn började jag äntligen kunna stappla runt, först med hjälp av en gå-ställning och sedan med hjälp av kryckor. En sjukgymnast provade att gå med mig i trappor och en dag tog vi hissen ner till entré-plan och köpte något från kiosken som fanns där. Wow, det kändes som ett äventyr efter att ha legat i sängen så länge. Var lite rädd för att jag skulle svimma igen, men det gick bra. Kirurgen Widman berättade att han tyckte att min operation hade flytit på bra utan några komplikationer. Skönt att höra. :-)

Till slut kom så äntligen dagen när jag skulle få åka hem. Min vän Janne kom och hämtade mig. Först fick jag besöka apoteket som låg i sjukhuset. Det var en skaplig samling med medikamenter som införskaffades. Jag hade fått ett medicin-schema av min läkare. Första veckorna fick jag ta morfin i tablett-form. Man ska tydligen inte sluta tvärt med morfin, utan kroppen måste väl avvänjas på något sätt, så sedan fick jag ta några andra sorts starka tabletter i ytterligare några veckor. Slutligen åt jag Alvedon med dubbel styrka fyra ggr per dygn. Eftersom jag redan har skrivit om kisseriet, så kan jag även ta med lite skitsnack oxå. Tihi! Alla dessa starka mediciner gjorde att jag blev hård i magen, vilket innebar att jag samtidigt fick dricka något för att förhindra "hårdheten". Den infann sin ändå till viss del.. Ähum. Ja, det var rätt tuffa tider man gick igenom.. :-o

Jag fick hyra hem handikapp-hjälpmedel från sjukhuset. En förhöjd toasits med handtag på sidorna som monterades fast på toaletten, en sittställning som sattes fast på badkaret, en grip-klo (typ en sån där som städarna plockar upp skräp med på trottoarerna), två sitt-dynor i olika höjd och så kryckorna förstås. Jag är jätte-tacksam över all hjälp som min sambo ställde upp med under den här tiden. Han tog hand om hela hushållet.

Det tog ett år innan jag var återställd. Under vinter-halvåret 05-06 arbetstränade jag på skolan där jag själv gått som barn. Först 25%, sen gick jag upp till att jobba 50%, osv.. tills jag slutligen klarade av att jobba heltid. I oktober 2006 fick jag jobb som konsult på ett stort bemanningsföretag och har sedan dess jobbat full tid. Kirurgen gav mig ett nytt liv! Jag kan träna på gymmet, åka skidor, dansa och läkaren säger att jag kan skaffa egna barn! :-D Dock avråder han mig från att jobba på förskola igen.. :-( Men äldre barn i skolåldern går bra. :-)

Totalt var jag sjukskriven i 3,5 år. Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde den där steloperationen. Det var en tuff tid, som sagt, men det var värt det! Idag känner jag sällan av ryggvärken. Det är bara om jag lyfter mycket tunga saker eller om jag står väldigt länge. Då kan jag få molande trötthetsvärk. Men det är överkomligt. :-)

Här under är ett fotografi på mig taget en månad efter operationen. Jag är på Gröna Lund och lyssnar på bandet som spelar och ser på när alla dansar.. Ett år senare kunde jag joina alla mina vänner på dansgolvet! Jihaaaaaa!!!

Hej!

Jag måste bara få berätta detta! Sexexperten Yvonne K Fulbright menar att enligt nya studier tänder kvinnor på doften av lakrits, gurka, lavendel och babypuder. Hahaha! Det var ju lustigt. Jag är tydligen inte som dom flesta kvinnor för jag tycker att lakrits luktar äckligt. Men det beror kanske på att jag inte är en lakrits-fan. Äter aldrig lakrits..

Sen var det ju då gurka. Hm.. luktar gurka så speciellt? Man kanske möjligen kunde associera en gurka till det manliga könsorganet pga dess form, men dess doft får mig inte att tänka på sex. No, no.

Lavendel - now we' re talkin´! :-P Lavendel luktar ju helt underbart! Faktum är att jag alldeles nyligen köpte massage-olja med lavendeldoft. Lät den vara kvar uppe hos min go´bit när jag hälsade på honom sist. Om jag masserar honom med lavendeloljan eller om jag blir masserad av honom, ja då är det alltså inte omöjligt att jag kommer att bli sugen på att få mer än bara massage??!! Det låter lovande! *fniss* Fast frågan är om jag inte kan tänkas bli sugen på sex när jag får massage oavsett vad massageoljan luktar..? ;-)

Blir man kåt av babypuder?? :-o Nää, nu måste dom skoja! Jag har aldrig haft tillfälle att lukta på babypuder, så jag kan inte uttala mig om detta... Blir du upphetsad av babypuder?

Ska jag berätta vilken doft som gör mig mest upphetsad? Det är doften av mannen som jag dejtar. :-D

Vad blir då män upphetsad av enligt den här undersökningen? Jo, tydligen går ni män igång på doften av pizza, rostbiff och apelsin. :-)

Over and out