En tisdag i september år 2008…

.. det känns som att hösten är här nu. Idag var det grått ute och det duggregnade från och till. När det är sånt här väder blir jag så sugen på att sitta och kura i soffan under en filt i sällskap av en trevlig kille. Sitta och titta på en bra film och äta och dricka något gott. Då kan det få blåsa och storma bäst det vill utanför…

Jag var ute och gick igen på lunchrasten idag. Först gick jag förbi ett gulligt kolonistugeområde. Här hade man gjort det fint med alla buskar och blomrabatter. Jag tog ett foto på en av kolonistugorna. Sen följde jag grusvägen bort till vattnet och tog av på en stig. Det var väldigt lerigt på stigen. Jag hade egentligen helt fel skor på mig. Min nyskurade stövlar, som jag skrev om tidigare i bloggen, hade passat mycket bättre att ha på sig här.

Hur som helst, så klafsade jag vidare på denna tämligen ensliga stig. Mötte inte en levande själ.. Gick förbi en äng som var full med några sorts tistlar. Det var fullt med tistelbollar vart man än såg (se bild här nedan). Jag fortsatte stigen fram. Måste erkänna att det gråa tråkiga vädret och det faktum att jag gick alldeles ensam fick mig att känna mig lite olustig till mods. Gick förbi två gamla båtvrak som låg i skogen. Dom båtarna hade helt klart sett sina bästa dar.

Till slut kom jag fram till ett konstigt ställe. Det såg ut som en gammal ruin utan något riktigt tak. Istället hade någon provisoriskt hängt över några presenningar. Jag blev nyfiken och gick in innanför. Stenväggarna var fullklottrade i alla möjliga olika färger (se bild här nedan). Längst in hängde en madrass över en pinne och det såg ut som där fanns någon slags bardisk? Undras om det här var ett tillhåll för uteliggare eller knarkare..? Just nu var det ingen där i alla fall. Hu, vad det kändes läskigt att vara på denna plats. Kände mig riktigt liten. Jag vände och gick ut igen. Gick med raska steg tillbaka samma väg som jag kommit. Jag tänker aldrig mer gå dit. Hua! :-S

När jag nästan var framme vid mitt jobb igen, gick jag förbi mina nya kompisar i fårhagen. Dom blev lika glada som igår över att se mig! Den olustiga känslan som jag hade tidigare försvann och istället blev jag glad över att åter få hälsa på dessa gulliga små får. Jag klappade och pratade med dom. Flera av dom försökte sticka ut sina huvuden genom stängslet. Jag blev nästan rädd att dom skulle fastna. Men det gjorde dom inte som tur var. Dom var riktiga kelgrisar… eller kelfår får man väl kalla dom?! :-D

Kramelikram!