När jag gick i mellan- och högstadiet blev jag mobbad i skolan. Det var en tuff tid. Man är i en sån känslig ålder då.. Det var mest tjejerna i parallell-klassen som brukade reta mig. Inte så att dom gav sig på mig fysiskt, utan dom brukade säga elaka saker till mig. Som liten var jag väldigt blyg, jag hade dåligt självförtroende och en vuxen person i min närhet, som tyvärr var väldigt opedagogisk, fick mig att känna det som att jag gjorde en massa fel hela tiden.. Ett barn kan till exempel glömma att släcka efter sig när dom lämnar ett rum, det är ju rätt vanligt. Det är ju inte hela världen.. Eller?

Jag var ful som liten och inte förstod jag bättre än att försöka göra något åt det. Jag hade fula frisyrer och kläderna var inte dom klädsammaste om man säger så. Idag när jag ser på gamla fotografier av mig själv, så garvar jag nästan ihjäl mig! Haha! Hur kunde jag se ut så där? Jag frågade mamma förut hur hon kunde låta mig ha såna fula frisyrer och kläder. Hon svarade att jag var väldigt bestämd på dom punkterna och att jag ville ha det på mitt sätt.

Men även om jag inte hade utseendet med mig, så borde det ju inte vara tillräcklig anledning för att man skulle bli mobbad för det. Barn kan vara så elaka mot varandra, utan att dom egentligen vet vilka spår dom kan sätta i en person. När jag jobbade på förskola och fritids försökte jag alltid att hjälpa dom barnen som blev mobbade av andra.

Det finns två tillfällen från högstadiet som jag kommer ihåg väldigt väl. Jag hade fått för mig att jag skulle prova att färga mitt hår rött. Jag kommer in på Konsum i centrum och möts av ett gäng tjejer som gick i en av mina parallellklasser. Dom tittar på mig och börjar fnissa och så stämmer dom upp i kör: ”Tuut,tuuut, det brinner, det brinner! Ring efter brandkåren”. Dom syftade alltså på mitt hår, och menade att det brinner i huvudet på mig.. Åh, vad fjantiga dom var!

Andra tillfället var på Naturkunskapen som vår klass hade gemensamt med en parallellklass. Jag och min väninna skulle hålla ett föredrag inför klassen. Uj, vad nervös jag var.. Det hördes säkert på rösten att jag darrade.. Plötsligt hostar någon till. En annan hostar också. Man hör spridda fnittringar i salen. Jag tar sats och börjar prata igen. Hinner inte långt förrän någon hostar igen.. Stön, vad jobbigt det kändes minns jag. Man ville bara försvinna därifrån.

Tur att man började gymnasiet och hamnade i en klass där alla var mer jämnställda med varandra. Folk betedde sig över lag mer moget och var trevligare mot varandra. Under gymnasiet fick jag bättre självförtroende och jag blev tillsammans med min första kille, Rikard. Han är jag än idag god vän med. Sista året på gymnasiet kändes det som att jag genomgick en förändring.. Jag ändrade bland annat klädstil och bytte ut glasögonen mot linser.

Idag känner jag mig mycket starkare och trivs med mig själv. Folk verkar uppfatta mig som en ganska lugn person som står med båda fötterna på jorden. Jag blir sällan arg. När jag får en komplimang blir jag verkligen jätteglad! Om någon säger att ”du är vacker, men det vet du säkert redan” blir jag fortfarande förvånad över att få höra en sådan kommentar. Jag fick ju höra motsatsen förut..

Jag blir lika lycklig över att höra att jag gör ett bra jobb och att jag lyckas få jobbuppdrag som andra inte får. Helt underbart otroligt. Som liten fick jag ju ofta höra att jag gjorde saker fel. Det är kanske därför som jag är extra mån om att göra bra ifrån mig?

Hoppas att det inte framstår som att jag skryter när jag skriver som jag till exempel skrev i mitt förra inlägg om mitt nya jobbuppdrag som jag fick? Det är inte med mening i så fall. Jag blir bara så glad och förvånad. :-D

Här är en fin dikt:

”Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma. 

 Ett barn som får stryk lär sig att slåss. 

 Ett barn som hånas lär sig blyghet. 

 Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete. 

 Ett barn som uppmuntras lär sig förtroende. 

 Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod. 

 Ett barn som får beröm lär sig uppskatta. 

 Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa. 

 Ett barn som känner vänskap lär sig vänlighet. 

 Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro. 

 Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek.”

Jag tycker att detta är tänkvärda ord. Om jag utgår från mig själv så tycker jag inte att det stämmer riktigt helt och hållet..men det är kanske en tolkningsfråga också. Allt negativt som jag har upplevt i mitt liv har inte gjort mig till en sämre människa. Jag har istället tagit lärdom av det och vill gärna ställa upp för andra som har det jobbigt.

Jag älskar ju att umgås med barn och jag ser fram emot att få egna. Jag tror inte på att man ska uppfostra barn med pekpinne, även om man egentligen menar väl. Barn är barn. Barn gör fel. Det är ju av felen dom lär sig hur dom egentligen ska göra. Det är en balansgång det där. Samtidigt gör man barnet/barnen en björntjänst om man skämmer bort dom och låter dom få sin vilja igenom hela tiden. Då kan dom bli väldigt svårhanterliga. Nä, lagom är bäst. Tydliga rutiner och mycket kärlek och uppskattning. Det tror jag på.

Ni får gärna kommentera detta inlägg om ni vill. :-)

Nu ska jag ta en Alvedon och gosa ner mig i soffan. Näsan rinner i ett, jag är mörk under ögonen, jag kraxar som en kråka och det gör ont i halsen när jag sväljer.. Det är lite syndigt om mig. *försöker få lite medömkan* *smile*

Jag och en väninna skulle ha gått på bio ikväll inne i stan, men vi får ta det en annan gång, eller hur Zandra?

Här kan ni se hur jag såg ut när jag gick i åttan och hur jag ser ut idag. Dom rosa plastglasögonen med vita bokstäver har förpassats till en mörk låda någonstans hemma hos mamma. Hua! Känner ni igen mig förresten?